Jag skriver massor just nu, är i en mycket produktiv fas.
Men som alla vet är en av de största delarna i ett skrivprojekt att stryka ned och ändra, rata och ”kill darlings”.
I projektet jag ägnar mig åt just nu är dessutom integritet, min egen och andras, en issue jag måste jobba med, och därför raderar jag en hel del.

Blev dock så pass förtjust i en text jag slängde ur mig för några veckor sedan att jag inte ville slänga den, och publicerar den därför här, med censurerade namn.

Enjoy!

För att helt förstå det jag vill berätta om O måste man först förstå att vi är sprungna ur två olika världar.

Han är lammullströja från Gant, och jag är H&Ms kornblå acryl.

Han har finkultur i blodet, en bokhylla nästan helt utan pocketvolymer, scarf i stället för halsduk och framför allt ett belevat sätt av typen som inte kan fuskas fram med en schyst uppfostran utan nedärvs och förfinas i generationer.

Jag är en armbåge på bordet i hans morsas oklanderliga matsal om jag någonsin skulle få tillträde dit, och han är killen som kör om min pappas Volvo i något blänkande italienskt.

Men utöver det är han den enda som förstår vad jag menar när jag pratar om böcker, andra människor och annat som jag bryr mig om, och den enda vars blick möter min, pupill mot pupill, no filter, på hela den långa långa vinter som är millenniets tolfte.

Och det är i hans trygga manlighet jag söker min tillflykt när jag har lämnat M som den besvikelse han är i snömodden i trakten av Norrtull, och vandrat hela vägen till Fridhemsplan i mina Johnny Bulls som är så påtagligt för stora i varje steg.

-Sartre är pretentiöst låtsasintellektuellt skräp, säger jag när jag kliver över tröskeln och drar av mig jackan i samma rörelse, och O säger att han inte helt håller med.

Jag lägger Outsider som jag lovade att låna ut på bordet, och från varje hörn av lägenheten strömmar El Condor Pasa på lite för låg volym för att helt överrösta min tinnitus.

Han värmer mina händer, och det är inte vilken vinter som helst utan vintern när jag jagar varje övertidspass på jobbet jag kan få i enlighet med flygbranschdjungelns lag om att flest arbetsdagar ger bäst senioritet, men ikväll stänger jag av telefonen.

O är en humanist, om än en överklassens sådan, och han är en entusiast, om än en lågmäld sådan.
Och det är med O jag företar mig mina långa Stockholmsvandringar den våren.
Kungsholmen runt, Södermalm runt.
Och vi gör oss båda en uttalad föreställningsvärld av ett gemensamt framtida liv, placerar försiktigt varandra i formen av en vardag, tänker på varandra i vaga termer av tillhörighet.
Ändå blir det aldrig så att mer än en tandborste och ett fåtal klädesplagg blir kvar efter mig hemma hos O, och hos mig finns inget av hans utöver några kryddor bland engångstallrikarna i köksskåpet och ibland de leriga spåren av hans fyrtiosexor på hallmattan. (Det är något påtagligt borgerligt i hans oklanderliga sätt att torka av skorna och ställa dem prydligt åt sidan i stället för att bara trampa ur dem i en slarvig hög precis innanför dörren, som jag tenderar att göra, men jag irriterar mig aldrig på det.)

I vår relation finns en ständig distans, en respekt för varandras slutna rum jag från första stund, när vi möter varandra i en blick av samförstånd på bostadsrättsföreningsstyrelsens möte, uppskattar att få vila i.

Vi går intill varandra den vintern och våren, men det finns något mellan oss. Utrymme, då och då ett spänningsfält som fyllt med järnfilsspån, pekande i riktning inåt snarare än framåt eller bortåt.

Vi värmer varandras händer den vintern och våren, och i sömnen händer det att han mumlar mitt namn i stilla förundran över att jag är där.

Jag sover tungt med huvudet på hans bröst medan träden slår ut över bussarnas buller utanför, men ingen slummer förmår bereda tvivel kring att vi är en tillfällig enhet, gäster i varandras spelade verklighet.

Vår kärlek, för jag tror att det är det vi har hållit oss med under närmare ett halvår sedan vår första kyss i brasans sken till tonerna av El Condor Pasa i en snöstorm, tar slut på min födelsedag det året när O brutalt gör slut och säger att jag inte ska vara ledsen, att det inte är mitt fel.

Det brutala består i att han säger just det, på en dag som han inte vet är min födelsedag, och jag blir mer än vanligt pms-deppig trots att jag inte är dummare än att insikten som landar hos mig är väntad, förutsedd, ända sedan vår allra första kontakt förutbestämd av den stora dramaturg som är realismen, och även om jag spelar ut det väntade registret av förvåning och diverse annat som kan lagras i en skör konstnärssjäls väladministrerade inre, vet jag var schackpjäserna står.

Fait accompli, och jag lyssnar på Simon and Garfunkle när jag slungar ned de exklusiva kryddburkarna i sopnedkastet så att hela Kungsbro Strands samlade grannmaffia lär engagera sig i glassplittret vid tillfälle.

O har ett nytt bankjobb, och mina rosa sneakers och mitt arbetaryrkes skiftgång funkar inte för midsommarfirandet på den släktägda skärgårdsön, och även om det är vad jag skriver i min läderinbundna dagbok den sommaren, att klass är vad som skiljer oss åt, gör att en relation mellan oss blir en tramsig lek mellan årstider snarare än något reellt, vet jag att sanningen är långt enklare.

Vi var varandras bondeoffer i striden för våra respektive långsiktiga mål.

Distraktion och förströelse, novellen som föregår romanen för att citera Jack Råstedt i en av de texter som lämnat djupast intryck för att inte säga bestående men hos mig.

Och långt senare ska jag vara tacksam för hans blick, no filter, den vintern och våren, för den gjorde stegen större, ryggen lite rakare, än om det bara varit jag och min längtan efter verklig tvåsamhet.

Och så där såg jag ut vid tidpunkten för novellen. Flygvärdinna på SAS, vilsen i mitt skrivande och i allmän utseenderelaterad kris, se tantglasögonen och 1800-talsflätan.