Idag firar jag och min huvudsakliga arbetsplats sju år tillsammans!

Men den väna bruden är ledig och hålls med att vika tvätt, äta jordgubbar (snubblade på en låda spanska när jag handlade och gick direkt i ockerprisfällan utan att passera eftertanke på att äta säsongsenligt för att rädda klimatet) och gneta på en text.

Ganska mycket har hänt under vårt sju år långa förhållande i alla fall.

Ups and downs, ett par olika yrkesroller och massor av underbara kollegor som jag har glädjen att få vara i daglig kontakt med.

Jag har inte uniform på jobbet längre, men bär ofta samma sjal som på bilden nedan, fotad ganska exakt klockan åtta på morgonen den 12 mars 2012, när jag anlände till Arlanda flygplats en timme tidigt (punktlighet är en dygd jag håller mig med, och första dagen på ett nytt jobb riskeras INGENTING genom att ge utrymme för försenade tåg eller liknande).

Jag hade fått sjalen, ”en lucky scarf” i present av en vän som ville gratulera mig till mitt nya jobb, och den kändes som en varm trygghet runt halsen mitt i nervositeten.

Föga anade jag, trots att jag naturligtvis hoppades när jag stod där i vårsolen och spejade för att finna ett bekant ansikte, hur bra jag skulle få det på just den arbetsplatsen, hur jag skulle komma att trivas, utvecklas och lära känna flera människor som idag står mig mycket nära.

Ett lucky jobb var det jag hade hittat och snärjt, och gjorde entré på i min lucky scarf, med lätt darrande knän men också ett sedan tidigare förvärvat lugn som kom sig av vetskapen ”det här är min bransch, mitt folk, jag är hemma”.

Lucky me!

Ibland när jag hör talas om unga människor som blir vilt förtvivlade över vad de upplever som stora misslyckanden i arbetslivet värker mitt hjärta för dem. När man är i tjugoårsåldern och alldeles nyss har blivit vuxen på riktigt, även om man har arbetat och levt självständigt under flera år, är ALLTING ungt. Man har förhållandevis lite erfarenhet av det sociala spel som styr många arbetsplatser, och kan lätt hamna i klorna på manipulativa sabotörer som är för dåliga på sina jobb för att glädjas över konkurrens och nytillskott i arbetsgruppen, och man kan få väldigt hårt på käften av att visa för lite eller för mycket ödmjukhet.
Man kan ha en felaktig bild av vad man egentligen vill jobba med, och med stigande självförakt försöka pressa sig in i en mall som inte funkar, bli djupt ledsen på kuppen.
Man kan ställa orimligt höga krav på sig själv, inte ge sig själv tillräcklig tid att vara ”ny och dum”, och man kan tappa självförtroendet alldeles av att springa på en idiot till chef.
Inget av det är ett misslyckande.
Tvärtom.
Det bygger karaktär, ger erfarenheter som är ovärderliga i det långa racet.
Och allt handlar bara om att hitta rätt arbetsplats, som man kan förstå sig på, och som vet att uppskatta en hygglig jobbare, tar hand om de sina (och helst ser till att rensa bort rötägg, som bara bråkar med alla var de än är och vad de än gör, redan i rekryteringsprocessen).
Att hitta rätt arbetsplats är som att hitta rätt livskamrat: man måste dejta runt lite först, upptäcka vad man gillar, hur man vill ha det i sitt förhållande, vem man tycker att det passar att leva ihop med.
(Man måste skriva en del noveller innan man ger sig på den stora romanen, som en arg tjej på Reimers holme säger till Jack i boken av Ulf Lundell.)
Heder åt alla arbetarklasskvinnor (och män) som inte går och drar benen efter sig och ”funderar över vad de vill göra” utan ser till att hugga i och jobba på olika ställen medan de ”funderar”.
Flygvärdinneyrket är, som jag tidigare har skrivit, att rekommendera när man finner sig i sådana funderingar.