Min Idlaflickeboll (flitigt använd under några av flygvärdinneåren, när husmorsgymnastik med boll ett par gånger i veckan var något jag klädde upp mig i mina finaste Victorias Secret-träningskläder för och ansträngde mig för att utföra så fulländat graciöst som möjligt) har kommit fram ur garderoben på sistone, sedan jag föll i farstun för boken Kroppen har sina skäl av Therese Bertherat.

Jag andas djupt med hela diafragman och försöker komma i själslig kontakt med mina fotsulor, rullar gummibollen mot ryggen för att bli medveten om vilka spänningar som trakasserar mitt nervsystem i största hemlighet.

Är så glad att jag, med hjälp av en kvinna som sitter på betydligt mer livserfarenhet än jag, upptäckte Bertherats antigympa-filosofi. Den ger mig ett helt nytt perspektiv på min kropp och min hälsa.

(Rubriken till det här inlägget är förresten lånad ur den här sången som min pappa brukade sjunga när jag var liten.)