Jag har skrivit dagbok mer eller mindre dagligen i ganska exakt tjugosju år.
Min pappa, en mycket beläst och tänkande arbetare född på fyrtiotalet, gav mig min allra första dagbok, och förklarade pedagogiskt, under ett samtal jag kommer att minnas under hela mitt liv, vikten av att skriva ned vad man gör och tänker.
Alla mina dagböcker (samtliga utan lås) finns förvarade på ett mycket säkert ställe, och i perioder när jag vill utveckla mitt skrivande eller bara komma igång med något går jag in i arkivet och rycker fram en volym, slår upp en slumpmässig tid, plats, händelse, och skriver om den.
Alltså skriver OM det som jag skrev om då, i nuet, utan att använda mig av ens bearbetade delar av det gamla.
Ibland är det en utmaning (tro det eller ej, men många människor som jag slentriannämner med förnamn i mina dödshemliga dagböcker har jag inte en jävla aning om vilka de är några år senare, och jag googlar förgäves efter bruden som uppenbarligen kläckte ur sig något ruggigt opassande till mig i december 2010), men oftast är det en avspänd lek med något välbekant, hemtamt.
För ungefär ett år sedan fiskade jag fram min första dag i Stockholm ur en fejkläderinbunden volym, och presterade följande:

Det var dubbla regnbågar den dagen, när jag kom till Stockholm.
På Cityterminalen trängsel, många ljud, mycket folk.
Blå buss nummer 1 hela vägen till porten, Essingetorget 37.
Jag var i alldeles för god tid, som vanligt, hyresvärden oanträffbar, och över Fredhälls klippor och åt andra hållet också, Essingeleden till, tunga liksom rullande mörka moln.
Jag åt en pizza på pizzerian i torgets hörn, drog upp min anteckningsbok ur blå nylonryggsäcken, syrrans Tenson, filade lite på en liten del av ett ganska stort projekt.
Det låg en telefonkatalog i fönstret, och jag var den enda gästen i restaurangen.
Jag klev fram till fönstret, långa steg i mjuka skor, slog.
Adressen, till och med numret.
I fickan en Nokia, senare modell, orange och blå.
Jag ringde honom inte.
Gick en promenad, och ute ljuvlig doft av nyligt fallet regn.
De dubbla regnbågarna över staden minns jag. Minns att jag bestämde mig för att minnas dem.
Skrev om dem i min anteckningsbok. ”Över staden såg jag regnbågen, segertecknet.”
En tjej i min ålder (det var alltid så jag tänkte på mig själv, tjej, inte kvinna, aldrig kvinna, förrän någonstans runt tjugofem) satt i ett öppet fönster och talade i telefonen, skrattade.
Jag kände avund, men av typen som inte manar till sorg och självkritik, utan sänder en förväntans föraning som en darrning genom kroppen, handlar om att hinna ikapp, ta klivet in i, inte avstå, uteslutas.
Jag gick nästan hela ön runt, innan klockan nådde avtalad tid.
Hyresvärden gav mig nyckel, kontrakt och en roat värderande blick.
Jag tackade för den ena, skrev på det andra, ignorerade den tredje.
Packade upp några böcker, Jack, Kati, Boye, Dikter för döende vilsna och några till, ur ryggsäcken och ställde dem i hyllan, slog upp alla fönster på vid gavel och såg ut över grönskande storstad, startade upp min playlist i laptopen och spelade Pugh.
Tänkte på mitt nya jobb, min nya stad, mitt nya liv.
Satte mig i fönstret och vägde telefonen i handen.
Slog numret.
-Ska vi hänga?
-Nä, jag har dejt.

Försökte förresten fånga just en regnbåge på bild när jag var ute och strövade i Solna för några dagar sedan, innan snön, men det gick inget vidare.