En polare ringde igår kväll.

-Vem var det du skrev om på bloggen idag?
-Ingen du kände.
-Nä, men alltså… Det är jävla mycket självmord nu.

Och jag är benägen att hålla med.

Kanske inte ”nu” som i den här veckan, men under mitt knappt trettiofemåriga liv har tre kollegor och två kompisar till kompisar gjort av med sig själva.
Jag tycker att det är mycket.
För mycket.
Alldeles åt helvete äckligt för mycket.

Jag kan bara föreställa mig det inferno de hade i sina liv som fick dem att göra som de gjorde.

När jag var strax över tjugo och upplevde några ganska jobbiga grejor tänkte jag under långa stunder på döden som ett bättre alternativ än livet, men det gick alltid över, och så här på andra sidan tvivlar jag på att jag någonsin skulle ha lyckats uppbåda tillräckligt mod för att göra allvar av mina vaga planer.
Och jag hade alltid fördelen av att ha stabila ramar omkring mig.
Kärnfamilj, fast jobb, universitetsutbildning, bostadsrätt och idrottssammanhang, en eller annan som kunde vara bekant eller vän.
Utan alla de skyddsnäten, privilegierna, eller i alla fall något av dem, blir man ensammare, skörare.

Jag har också alltid funnit tröst i texter. Läst romaner och dikter, hört låttexter som förmått nå in i mig, påminna mig om att mitt upplevda lidande inte voro det första i sitt slag, inte ett mörker och en återvändsgränd ingen någonsin sett tidigare.
Att det, allena, kan gjuta hopp i någon som är under isen är vad som driver mig i mitt skrivande ibland.

Människor är varelser som mår bra av att förstå sig själva, men ibland måste någon annan förklara, sätta ord på.

Det är så djupt sorgligt att en del lämnar världen oförstådda, oförklarade.