Många har frågat om jag inte ska byta efternamn i samband med mitt ingångna äktenskap.

Och svaret är nej.

Namnet Andersson är alldeles för kopplat till min identitet, och bär väldigt många betydelser för mig.

Det är inte bara envisheten som sitter i mitt enkla efternamn, utan också en i generationer nedärvd tradition av hårt jobb, rak rygg och schyst spel, bollsinne och självständighet.

En sådan tillhörighet lämnar man bara inte bakom sig hur som helst.

”Men era baaaarn då” piper omkringstående förfärat, och jag får då övertydligt peka på det avkopplande tomrummet omkring mig och förklara att vi har alltså inga, jag och min älskade man. Och inga direkta planer på att skaffa några heller.

Så it’s Ms Ändersööön to you, fortfarande, bara så att ni vet.

(Och jo, jag gjorde ett, eller alltså flera, ganska många, försök att engagera min man i ett gemensamt namnbyte till det gamla soldatnamn jag hittade när jag släktforskade, men han förhöll sig inte i närheten av lika entusiastisk som jag. Tyvärr.)

(Rubriken? Evert Taube. Läs en bok.)