Jag skriver något mycket obehagligt.

Något mörkt och hårt och kallt, nästan omänskligt.

Och det är ljust och varmt i mitt liv och jag är i trygghet, men jag förmår ändå inte värja mig mot obehaget, står mitt i det när jag går in i Pages-dokumentet (jag föredrar att texta i mobilen just nu, och Pages synkar bäst till datorn och redigeringen) och berättar.

”Det är viktigt” påminner jag mig själv när händerna stelnar på tangentbordet, och jag upprepar det när jag tar paus för att ringa en polare, ta en promenad runt Råstasjön.

Varför skriver man?

För att man tror att man har någonting att tillföra i andras sinnevärld, något som andra borde läsa.

Och för att det är oundvikligt, inte går att väja för.

Jag skriver och jag skriver och jag skriver, och senare idag ska jag till naprapaten, har blivit så förbannat stel i axlarna igen.

Våren gryr i vinterns trakter och jag fryser, i långa stunder.

Men jag är lycklig, för jag kan en gång för alla skriva, bra.

(Rubriken? Hemingway.)