Såg ett inspirerande inlägg på Facebook, i vilket avsändaren delade med sig av vad hen hade ”på fötterna, i lurarna och i tankarna”.

Och så här ligger det till med mig idag:

På fötterna har jag mina glittriga sneakers, i lurarna lite Jimi Hendrix, och jag tänker på det tjugofem år gamla avsnitt av teveserien Beverly Hills jag såg igår kväll.

Konsumerade ett stycke osnyggt ansedd populärkultur från nittiotalet av ingen egentlig anledning alls mer än att jag behövde slövila lite efter en nio kilometer lång joggingrunda (jag vet, de två gångmilen utan tidspress och allt det där, men jag hade lite extra driv i steget hela dagen så jag effektiviserade), och det startade någonting i mitt huvud.

Tjugofem år gammal är dagboken som Brenda Walsh hittar i ett lönnfack i sitt rum, och hon läser den, fascineras, säger till sina föräldrar att hon kan känna igen sig i storyn ”trots att den är tjugofem år gammal”.

Jag tittar på avsnittet från 1994 och… Kan inte känna igen mig. I det jag ser.

Men i det jag tänker.

Och det är väl vad det handlar om när man ställs inför berättelser om människor, deras omständigheter och villkor.

Den som berättar har en uppgift, att få mottagaren av berättelsen att tänka.

Känna är en annan grej, som förutsätter det där tänkandet.

Googlesnodda bilder.