”Gud finns alltid mitt i skiten” hörde jag en präst säga en gång, som en del av ett längre resonemang om att ha tillit i sin kristna tro, våga luta sig mot att det finns en mening med allt som sker också när man inte förstår, bara tycker att allt är mörker.

Själv brukar jag säga att jag tror att ”Gud bor i människan” när jag ska förklara min religion, för det är vad jag tänker mig.

Det finns så många människor i hela världen som vill varandra väl, som jobbar stenhårt för att göra bra grejor för sig själva, för sina familjer, kompisgäng, hemstäder, arbetsplatser, närmiljöer, allmänt förbipasserande, för själva livet (och ännu fler människor som bara råkar vara på ett sätt som är till glädje för omgivningen, för att de har fattat grejen med ”if you can’t be helpful, at least be harmless”).

Den godheten, den viljan att hålla en hygglig linje av meningsfull kamratskap och vänlighet i sin relation till omvärlden, tycker jag ger mig skäl att tro på ”något större”. (Ännu större än socialdemokrati, som annars är det finaste jag vet och något jag verkligen tror på.)

Och om ni har följt mig och mina texter ett tag vet ni att jag ÄLSKAR teveserien How I met your mother.

Det är ett humordrama som har allt i fråga om intressanta karaktärer, engagerande storyline och hysteriskt kul små genomtänkta detaljer, och jag tycker särskilt mycket om huvudkaraktären Teds ständiga dialog med och respekt för ”the universe” som han anser håller ett vakande öga på honom och hans närmaste.

Det som Ted kallar ”the universe” kallar jag Gud.

Och även om jag nästan aldrig går omkring och tänker på att jag är en religiös människa, och trots att jag är den första att framhålla hur viktig vetenskap och forskning är för mänskligheten, hur den alltid alltid alltid ska måste bör stå över alla kulturella och religiösa aspekter i ett samhälle, tycker jag mig ofta få bevis för att min tro håller, passar in i mitt intellektuellt upplysta liv och matchar min rationella, något osentimentala syn på tillvaron bra, också i tider av svåra prövningar, som jag upplevde alldeles nyligen.

Då, när jag står som Marshall i början av HIMYMs nionde säsong, en bra bit bakom Daphne i kön till de sista tillgängliga hyrbilarna på flygplatsen och ber ”the universe” om ett mirakel, levererar the universe alltid… Herb!

Man tror att allt är kört liksom, och ångest ångest är min arvedel och hur ska någonting någonsin kunna bli bra igen och så vidare, och så plötsligt… Rätt person på rätt plats vid exakt rätt tidpunkt!

En representant för allt som är bra i världen dyker upp, i form av en helsikes skicklig läkare som löser problemet med en jobbig sjukdom (vilken i slutändan lär samtliga drabbade något om vad som är viktigt i livet och därmed hade en mening, om än en långsökt och jävligt bökig en), en man som min man, en vän som visar vad verkligt osjälvisk backup är, eller någon annan som tar sin uppgift som medmänniska på allvar, försöker ljusa upp tillvaron med sin positiva hållning.

Det är inte alls särskilt svårt att tro på Gud i sitt egocentriska universum om man har fått uppleva sådant lika många gånger som jag.

”Tacksamhet” brukar jag tala om när jag får frågor om min tro, nämna att jag ständigt finner skäl att känna tacksamhet.

Jag är verkligen tacksam för att Gud slash ”the universe” bor i människan, och för att jag därför aldrig är ensam ”mitt i skiten”.

(Och ibland kan jag banna mig själv för min naivitet när jag samlar mig till en ”bön” i några tyst formulerade tankar, men påminner sedan mig själv om att det ju är själva bönen, välviljan i tanken på dem jag ber om universums slash Guds beskydd för, som är grejen. Vad JAG gör i tanke och handling är vad som spelar roll, inte mystiken i om någon oändlighet bortom stjärnorna lyssnar eller inte.)

(Rubriken till det här inlägget har jag snott ur bibeln. Om någon hör av sig med upphovsrättsanspråk blir jag jäääävligt förvånad!)

(Och PS, i en parentes till: tycker ni att jag gör rätt som förblir på studieuppehåll från prästprogrammet ett år till?)