Sprang nyligen på en författare (för att inte säga Kulturkvinna) jag beundrar.
Hon är typen som kan uppfattas som lite barsk och myndig, men egentligen är det bara en fråga om att hon inte ställer sig in eller gör sig till.

-Så Andersson har gått och gift sig! konstaterade hon efter en kortare hälsningsfras.
-Japp, men jag behåller mitt efternamn.
-Jag läste det… Och din man bor utomlands?
-Nja, alltså vi har två hem tillsammans, och de ligger i olika länder. Det är inget problem om man är två självständiga människor med egna liv.
(Det sista kom per automatik, som en rutin, närmast reflex, inlärd under de senaste månadernas återkommande ifrågasättanden och underliga antaganden från ytligt bekanta människor som inte har någon hyfs, inte förmår gratulera två lyckligt nygifta som are living their dream utan att inflika ”men det MÅSTE va jååååbbit”.)

-Det låter VÄLDIGT sunt och vettigt, sa Kulturkvinnan.

Det gjorde mig glad.

För om det är något jag tycker är sunt och vettigt, prioriterar högt i mitt liv, är det självständighet.
Den livsviktiga kraften i att kunna vara, tänka, göra vad som helst själv, inte passivt följa ett kompisgäng, en partner eller annan person som ett passivt mähä.
Det slår mig ibland hur värnlöst osjälvständiga en del kvinnor är, så beroende av andra i allt de är och gör.
Har de inte någon annans handlingsförmåga, drivkraft och support, yttre uppbackning att luta sig mot, klarar de ingenting, står som menlösa våp och glor tafatt.
Såg ett tydligt exempel hos en av Viafrees Unga Mammor (de är ett gift i mitt blod, jag måste fortsätta följa dem och förfasa mig över deras loja, självgoda leverne, och möjligen är det genom att högljutt visa alla mina värsta sidor i tevesoffans avskildhet jag räddar mig undan att vara elak mot folk jag faktiskt träffar, kan bära mitt ansikte artigt och korrekt till och med när någon fäller kackiga kommentarer om mitt äktenskap) som fått en egen spinoff-show för att i tjugominuterssekvenser berätta om sitt och sin sons liv.
Jag har tidigare hyst viss respekt för henne som förälder, eftersom hon (i sammanhanget) har framstått som en rimligt kompetent mamma med viss ansvarskänsla, men nu, när jag poppar popcorn en gång i veckan för att se henne flaxa med ögonfransarna och prata om hur fiiiiint och duuuuktigt allt i hennes liv är, ser jag bara vilket stort barn hon är, hur beroende hon är av sin omgivnings stöttning i vardagen.
Som flera av de andra i programmet Unga Mammor måste hon ha en man för att ”få” bo i ett hus och ”skaffa” barn, och minsta lilla aktivitet, att blåsa upp några ballonger och slänga in en kyckling i ugnen, måste inte bara assisteras av föräldrar och svärföräldrar, utan i det närmaste helt delegeras till omkringstående beundrare.
Och jag antar att poängen med hela programmet, utöver att tanka in de värdefulla casinoreklampauserna i alla tittarnas sinnen, är att den rara lilla Skånetösen ska vara inspireeerande och en fööööörebild som ”influencer” för unga kvinnor, men allt jag undrar är när det söta våpet ska sluta vara menlös avelsko, klippa sig och skaffa sig ett jobb.
Det är pinsamt att se ju, och om det är något jag värdesätter i min egen personlighet, och som också är en egenskap de allra flesta av mina närmaste har gemensamt, är det den handlingskraft och förmåga till egna initiativ som utmärker någon med en egen hjärna.
Och när någon försöker göra sig löjlig över det, få mig att känna mig konstig och iskall som ”inte följde med min man” under en period när jobbet tog honom utomlands ska jag komma ihåg Kulturkvinnans eftertryckliga ”VÄLDIGT sunt och vettigt”.

Det är ju så man ska leva. Sunt och vettigt. Inte som ett trist litet bihang utan egna mål och meningar.

Det enda kulturkvinneaktiga med mig är möjligen sjalen, men damn it jag är en jobbare, en yrkeskvinna, en självständig individ, och det är jag lika stolt över som jag hade varit över ett tungt litteraturpris.