En bekant ringde mig tidigare idag och ville med anledning av en osmidigt hanterad konflikt i dennes kamratgäng höra vad jag ”egentligen” tycker om att XX gjorde YY och sedan sa ZZ till NN.

-Åsiktsregistrering är förbjuden enligt svensk grundlag sedan 1969, sa jag kort och började prata om hur jag eventuellt ska lyckas rädda en lavendelplanta som bor på min balkong men har frusits ut under en lång hård vinter, uppträder helt ointresserad inför mina insmickrande närmanden med vänliga ord.

-Möjligen kan jag rädda den med en massa kärlek, men i värsta fall svek jag den så klantigt att jag aldrig kommer att få se den blomma igen, och då får jag bara skylla mig själv. Dummare är jag ju inte.

Googlesnodd bild ur Gossip Girl.

Jag anser också att en del människor är bättre än andra. Bäst är de som är tillräckligt hyggliga för att kunna erkänna när de har betett sig illa och be om ursäkt.