Mitt i nattskiftet börjar fågelsång strömma in genom det öppna fönstret.
Jag jobbar metodiskt och koncentrerat, trivs med det detaljorienterade fokus jag kan ägna varje beslut i den sena timmens relativa lugn, men en tanke flyr ut genom fönstret, över sju hav och är snart tillbaka på tysta sulor, landar med full kraft i medulla spinalis tillsammans med insikten om den trygghet, långt större än jag någonsin kunnat drömma om, som finns att hämta i kärleken som inte känner tid och rum, bara den självklara tillhörigheten.
Jag ringer USA, Japan och Danmark, och ute vaknar blyertsgrått gryningsljus, blir snart apelsinfärgat över Brunnsviken.
I väskan på mitt skrivbord har jag ”Kometen kommer”, pocketvolymen, med ett hundöra och en bläckmarkering vid ”det är aldrig bra med hemska historier”, och jag drar handen genom håret, överväger ännu en gång att klippa mig, nu när jag har ett jobb. Flera jobb.
Går hem ett par timmar senare. Daggen kyler fötterna och jag börjar leta efter Saint in the city i årets Spotifylista men låter sedan tummen bläddra fram Tranströmers inläsningar i stället.
Sommaren som är seklets nittonde lämnar mig inte oberörd, men samlad, varken skakad eller störd.
Jag går och lägger mig ungefär samtidigt som trafiken utanför vaknar, men låter fönstret vara öppet, vill höra de sju haven brusa, påminna mig om att allt som händer alltid är lite mindre än man tror och lite större än man hade kunnat tänka sig.

(Rubriken? Tranströmer alltså. Läs en bok.)