Det är många som påminner mig om döden just nu.
Genom att dö.
Eller drabbas av dödliga sjukdomar.
Det ger mig naturligtvis perspektiv.
I sammanhanget är det inget jätteproblem att jag har lite dålig hållning eller att jag upplever att jag har det orättvist svårt att avancera i arbetslivet (”ba för att min farsa inte är fucking flygkapten” som jag vredesvrålade på ett mycket moget och välutbildat sätt i samtal med en förstående vän för en tid sedan när jag föll på mållinjen i en rekrytering), om man jämför med tumördiagnoser, plötsliga olyckor och andra verkliga tragedier.
Men för mig, som har en dödsångest i nivå med Pär Lagerkvists i perioder, är det en jävla käftsmäll att få kommentarer av någon som inte är död eller döende om att ”man vet aldrig vad som händer i livet, man ska vara tacksam för varje sekund”, eller ”tänk vad fort det kan gå”.
Jag vet.
Jag vet.
Jag vet.
Och jag vill inte tänka på det.
Är tacksam för sekunderna när jag slipper tänka på det.
Jag bryr mig, jag tycker synd om, jag känner med, jag lider med, har till och med upplevt i större utsträckning än vad någon utanför den allra närmaste kretsen vet men…
Jag kan inte gå och tänka på livets förgänglighet hela tiden, av den enkla anledningen att DET skulle ta livet av mig, bokstavligen.
Jag skänker pengar till Cancerfonden i en bortgången bloggerskas namn, jag ryser i hela kroppen av obehag inför vad den som drabbas av en svår sjukdom får uppleva, försöker hjälpa den som har det tufft på bästa, schystaste sätt, men jag kan inte tänka på döden hela tiden.
Jag måste få obsessa över mina texter, gnälla över bagateller som inte är bagateller för mig, glädjas över ytligheter som nya kläder och fina dagar vid havet.
Jag måste inbilla mig att jag är odödlig och självklart osårbar för att orka sjunga Jerry Williams Ringside så att det ekar i trapphuset (det är ju ändå aldrig någon som är hemma mitt på dagen när jag rör mig där och sångrösten är på topp) och skvallra om vem som har sagt vad till vem och varför, eftersom det är mitt liv, och jag vill vara i mitt liv med tankarna, inte hos min död och dess eventuella närhet.
Mitt blodtryck stiger av att tänka på fenomenet stroke, och jag kan googla mig till en Alzheimersdiagnos när jag har glömt namnet på en kollega jag träffar väldigt sällan.
Det är det allra värsta jag kan tänka mig att bli sjuk eller skadad på ett sätt som inskränker alla de privilegier av självständighet, frihet, styrka och möjligheter till framtidsplaner och äventyr jag har i mitt liv, och jag vill inte ständigt stressas av oron för hjärtinfarkt, cancer, ryggmärgsskador eller diabetes.
I en jämförelse med den stora massan, det breda genomsnittet, lever jag nästan löjligt hälsosamt. Motionerar varje dag (inte på det hetstränande sättet som forskning bedömer som olämplig för leder, kärlsystem och allmänt välbefinnande, utan skonsamt med lågintensiv konditionsträning som funkar väldigt bra ihop med mitt skrivande liv), har aldrig någonsin rört något med minsta alkohol eller tobaksinnehåll och utsätter mig inte för sol i nämnvärd utsträckning. Äter tillräckligt för att inte svälta, har aldrig varit i närheten av överviktig.
De enda tillfällen som leder till att jag mår fysiskt dåligt i min vardag är de som föranleder ångest eller rädsla på något sätt, till exempel när någon påminner mig om att ”det finns större problem” än det jag pratar om och ”att allt kan vända på en sekund”, eller när en förbipasserande i lunchrummet kommenterar att jag tydligen är så oinformerad och obrydd om min hälsa att jag äter något annat än broccoli, avocado och sallad.
Jag mår dåligt när någon avråder mig från att äta socker med en nästan manisk föreläsning när jag tuggar i mig en Twix eller två, eller av någon anledning vill tala med mig om hur fett lagras i kroppen ”även om det inte syns”.
Då tänker jag på döden (och på hur synd det är att inte alla har fått en lika god uppfostran som jag) trots att jag är en rationell person som förmår tänka klart och känner mig säker på faktumet att jag lever rimligt hälsosamt för att hålla mig vid liv och vid god hälsa länge.
En del människor behöver få perspektiv på sina liv och låtsasproblem, kanske till och med få råd om kosthållning och levnadsvanor, andra behöver det inte.
Jag behöver det inte.
Jag behöver det INTE.
Jag behöver tvärtom slippa sådant.
Och det gör ont i mig när jag finner mig i sammanhang där man pratar om ”riktiga problem” och någon visar prov på den värsta av mänskliga egenskaper: sensationslystnad.
Jag avskyr och föraktar den som sprider och spekulerar i otäcka detaljer, fasansfulla scenarion och stora tragediers allra värsta omständigheter, som för att gotta sig i insikten att någon annan lider långt mer och större än andra.
Det är ett mörker jag önskar att jag slapp möta hos människor, att det kunde ge plats för respekt för varje individs slutna rum, i vilka var och en bär precis vad de klarar att bära, ibland lite till.
Jag flyr in i mitt skrivande och andra ”oviktiga grejor” just nu, och den tacksamhet jag alltid känner är möjligen lite djupare känd just för tillfället, men jag gör vad jag kan för att hålla döden på åtminstone armlängds avstånd, inte begrava min livsglädje i tanken på hur slutet är ständigt närvarande, okänt exakt hur nära.
Det ingår i människans förutsättningar att inte leva för evigt, men hennes möjligheter att just leva hämmas av det som kallas dödsångest, rädslan för sjukdomar och olyckor, omöjliga att förutsäga ens för den som har läst en bok om Food Pharmacy och springer Tjejmilen.
”Det finns större problem.”
Jag vet.
Jag vet.
Jag vet.


Jag vet.