Ricky Bruch talade under sin idrottskarriär om att sänka sin ambitionsnivå för att bli bättre och starkare, prestera bättre.
I dokumentärfilmen av Stefan Jarl, Själen är större än världen, coachar den legendariska OS-medaljören en annan diskuskastare och säger att om hon i stället för att skämmas över att kasta femtio meter börjar skämmas för att kasta fyrtio meter, kommer hon att kasta sextio meter i stället för femtio.
Jag tycker mig ana en logik i det där. Något användbart och vettigt av ”sikta mot trädtopparna”-slag.
Och jag tycker att texter är skämmiga när de är som reportage i tidningen Café (i vilka frustfnissande pojkreportrar kan skriva saker som att Aviciis hits är efterhängsna som paprikakärnor) eller som Liza Marklunds omständliga, banala vardagsbeskrivningar i delar av böckerna om Annika Bengtzon (som när den ångestridna reportern ställer fram sina barns frukost och författaren redogör för att det ena barnet äter ägg och bacon, ”det vill säga fett och proteiner med lågt glykemiskt index” och den andra ungen ”älskar grekisk yoghurt med färska bär”).
När jag ser sådana tendenser i mina egna alster vill jag glömma allt vad texter och skrivande heter, aldrig närma mig Pagesappen igen.
Men nu försöker jag tänka att sådant är helt okej.
Att det inte är riktigt illa, liksom pinsamt dåligt, förrän man stavar fel, använder dubbla negationer eller bloggar om alldeles för privata grejor.
Då, när jag plötsligt har låååångt större avstånd till det som kan sägas vara ett misslyckande, borde det bli lättare att skriva bra.
Jag försöker.

Bilder från Youtube, Stefan Jarl-dokumentären Själen är större än världen.