Jag hamnade av en slump framför ett avsnitt av Biggest Loser från 2017 för ett tag sedan, och fastnade fullständigt, började avsätta fritid varje kväll (och ibland på morgonen) för att bingewatcha.
FANTASTISKT att se hur vikten rasar av deltagarna, och hur de verkligen kämpar för att ta sig genom sina motgångar.
Coolt också hur flera av deltagarna erkänner sina ohälsosamma vanor, berättar detaljerat om skräpmatsätandet och stillasittandet, inte gömmer sig bakom hittepåursäkter som ”hormonförändringar” eller ”en idrottsskada som förändrade allt” eller ”en rubbning i ämnesomsättningen”.
En persons vikt beror ju som bekant av två faktorer: hur mycket (och vad) man äter och hur mycket (och hur) man rör sig.
Det är plus och minus som blir en summa som syns i spegeln och på vågen, och jag är alltid den första att avfärda hysterikor som tvångsmässigt kommenterar vad andra äter och säger ”vänta du bara” till mig gällande min normalvikt i nedre delen av BMI-skalans gröna fält, inser att de inte fattar vad de snackar om.
Jag följer fascinerat deltagarna i Biggest Loser – Nu eller aldrig och imponeras, tycker att de är duktiga, starka och modiga.
Däremot irriterar lagens tränare mig gränslöst när de springer omkring i sina pyttetrikåer och spelar låtsasmacho, ropar klyschor och till och med flirtar lite med deltagarnas dåliga självförtroenden för att lyfta sig själva. (Jag har sällan blivit så vred på en tevekaraktär som när den ”manliga” tränaren kallar kvinnorna i sitt lag för ”gumman” i sina patetiska peptalks. Varför drog ingen av dem på honom en smäll tillbaka? Och herregud vilken färglös personlighet den kvinnliga tränaren är, jag led stort av hur obekvämt det blev när hon skulle ansluta sig till det ena laget som förlorade välja-coach-tävlingen och fick nöja sig med henne som skred fram till dem över gräset som en lätt deprimerad och mycket nervös högstadielucia.)
Kommer att leta i C Mores arkiv för att se fler säsonger, få ännu fler kickar av det-kunde-sannerligen-vara-värre-karaktär och påminna mig om att mina dagliga tvåmilapromenader och inlinesturer faktiskt betyder någonting, uppenbarligen inte ska förringas i fråga om träning eftersom de förbränner alla hamburgare, chokladkakor och andra kalorier jag lustfyllt och ointresserat proppar i mig.

(Måste nog se Biggest Loser VIP också, som jag tidigare har avfärdat när vänner och bekanta engagerat har berättat anekdoter ur programmet. Jag gillar ju den här sortens känslosamma dramer.)