Jag trivs väldigt bra i kort hår, och borde därför ha pallrat mig iväg till frisören för att kapa av någon decimeter för länge sedan, men… Jag tycker också om när det är lite så här halvlångt och allmänt ofixat.

Det är något skönt rebelliskt, upproriskt konstnärligt och egensinnigt med det.

Så det får vara så.

For now. Medan jag skriver och så.

(Rubriken? En replik ur serien Upp till kamp, när Tommy försvarar sin frisyr inför en kritisk arbetsgivare. Ni borde se den serien om ni inte har gjort det, minst en gång.)