Välj en sida

Fick ett långt och underligt meddelande för ett tag sedan, från en bloggläsare som menade att jag hade sårat henne personligen genom att skriva och publicera den här texten om surrogatmödraskap och att betala för att köpa andra människors reproduktionsförmåga.
Hon tycks tro att hon är tjejen i Bullens brevfilm trots att innehållet (enligt henne själv) inte stämmer överens med henne och hennes familjebildande (jag vet, det är jätteförvirrande, men när man är en människa som skriver råkar man ibland ut för irrationella attacker från enskilda individer som tror att de är universums centrum och därmed huvudpersonen i alla texter) och menar bland annat att jag inte ska uttala mig eftersom jag inte vet hur det känns att ha ”ett nytt liv i sin egen kropp” och ”se ett litet hjärta slå” i densamma.

Jag häpnade inför det antagandet.
Vad FAN vet hon om det?

En bloggläsare som scrollar en trettiofemårig kvinnas selfies och läser väl underbyggda åsikter kring den människohandel köpta föräldraskap innebär, och bara förutsätter att hon vet allt om någon annans livmoders bakgrund.
Jag såg inte henne mellan benen på mig vid mitt senaste gynekologbesök.
So einen frechheit, som man säger i Tyskland.

Det ska inte spela någon roll om jag har haft arton, tre eller inga foster ”i min egen kropp”, det ska inte komma någon och angripa mig personligen för mina politiska och moraliska ståndpunkter ändå.

Blev heligt förbannad men bet ihop om vad jag hade kunnat svara, knappade iväg en vederbörlig markering av att en hövlighetsgräns, för att inte säga anständighetsgräns, hade passerats, att jag inte tolererar det. Erfarenheten har lärt mig att det värsta man kan göra när man blir påhoppad av en hysteriskt känslosam kvinna som vill ha uppmärksamhet är att ryckas med i hennes dramer, kasta bränsle på elden med en (förvisso befogad) tillbakakaka, så jag lät det stanna där, erbjöd kvinnan att ringa mig om hon hade mer att säga. (Det har hon inte gjort.)

Tog tre djupa andetag och tänkte att det är lugnt, jag är van.
Det här är andra antaganden förbipasserande brukar göra om mig:
-Hon är runt tjugofem år.
-Hon märker inte om jag stirrar ohämmat på hennes boobs.
-Hon har nog aldrig läst Foucault.
-Hon har ingen aning om vad jag säger bakom ryggen på henne när mina mindervärdeskomplex övermannar mig och jag inte kan kontrollera min elaka tunga.

Inget av det stämmer alls, faktiskt, men det sistnämnda är nog det allra dummaste. Särskilt om man inte kalkylerar med faktumet att jag är en sådan som drar till sig förtroenden. Saker som sägs i min frånvaro kommer alltid fram till mig, på ett eller annat sätt, oftast tämligen omgående.
Det är därför, bland annat, som man alltid måste vara beredd att backa upp det man säger, även om man av bekvämlighetsskäl och på hobbynivå snackar lite strunt om någon som inte deltar i samtalet. Det har med ryggrad och vanligt jävla folkvett att göra.
Jag har båda. Plus en livmoder, men vad gäller den förbehåller jag mig rätten att vara privat, som fler borde vara, och liksom inte blanda in någon annan än sin sexpartner i den och dess eventuella business.

Förresten har jag pms idag och ett mycket litet tålamodsutrymme för andra tokiga kärringar, så om ni vill mejla mig angående den här texten gör ni bäst i att vänta några dagar. Och framför allt tänka på att era meddelanden arkiveras hos mig för all framtid och talar för vad för slags människor (?) ni är.

Tänkte i alla fall passa på att länka till en rapport från Statens medicinsk-etiska råd från 2013 som jag studerade i samband med att jag presterade inlägget om olämpligheten i att köpa andra människors barn. Den är intressant!

Och på livmodertemat illustrerar jag inlägget med det bästa som har hänt min mensvärk någonsin; de asiatiska värmeplåstren.

(Men det är något av det allra värsta jag vet när någon inte kan förhålla sig rationell inför sina egna och andras åsikter utan ska göra sig till ett ovanligt märkvärdigt stackars offer genom att vända sig till någon personligen och säga ”du kan inte förstå hur det känns”, därmed inte skänker en tanke åt a) sin totala okunnighet om den tilltalade och dennes erfarenheter slash tillvaro och b) faktumet att ingen är särskilt jävla originell i fråga om att uppleva jobbiga grejor. Alla gör det. En del tål mer, andra mindre. Och några av de som tål allra minst tenderar att vilja ha hela världens uppmärksamhet för minsta lilla skrubbsår, tvinga ur omkringstående ett uttryckligt medlidande och undervisa massorna om hur speciella de är, berätta alldeles för privata grejor om sig själva som om personlig integritet aldrig hade varit en issue. Sjukt tröttsamt. Särskilt när man har pms. Som iiiingen kan förståååå hur det kääääänns.)