Ni får föreställa er hur stjärnklart det är på nätterna just nu, när jag håller vakt över hustaken och är långt ifrån den enda som är vaken, för det går tyvärr inte att fånga med mobilens kamera.

Jag har Schubert i mina lurar när jag går hem på morgonen, och så fort jag kommer över tröskeln hemma vaknar skrivarivern, den ohejdbara lusten att fortsätta med texten. Jag har så mycket att berätta.

Men jag måste sova också.

Ställer alarmet på 13.00, vaknar 12.53.

Skriver.

Som om det inte fanns en morgondag.

Som om det snart vore för sent.