Jag är en väldigt ordningsam person, som kommer i (oftast alldeles för god ta med en pausbok-) tid, vet var jag har mina prylar, aldrig tappar bort någonting.
Med det sagt förstår ni säkert vilket regelrätt PSYKBRYT jag ställs inför när jag inser att ett SL-kort som jag alldeles nyss fyllde på med 128 kronor är spårlöst försvunnet.
Jag HADE det ju alldeles nyss i min jackficka!
Jag har letat ihjäl mig hemma och i alla möjliga fickor och väskfack det skulle ha kunnat förirra sig till men inser att det förmodligen har trillat ut på en trottoar någonstans under de 26 kilometer jag trampade till fots på innerstadens trottoarer under dagen när det försvann, i samband med att jag tog upp mobilen ur samma ficka.
Och trots att det grämer mig, trots att jag känner mig som en dålig dålig människa som slarvar bort saker försöker jag tänka annorlunda.
Att det är okej.
Att det är en VÄLSIGNELSE att vara så problemfri att ett borttappat busskort förmår väcka ens irritation. Ett privilegium.
Och tänk vad glad den som hittar busskortet ska bli! Kanske en student som alldeles nyss har köpt terminens studielitteratur och har 14 kronor kvar på kontot tills nästa CSN-utbetalning kommer.
”Det gör ingenting.”
Så vill jag tänka.

(OCH ALDRIG TAPPA BORT ETT FUCKING BUSSKORT IGEN!)

Har för säkerhets skull reggat mitt nya på SL.se. (Där man till och med kan ordna med automatisk påfyllning av reskassan, precis som i London och Hong Kong. Det hade jag ingen aning om men har fixat det nu, och på temat ”inget ont som inte har något gott med sig” sparar jag i framtiden massor av tid eftersom jag slipper klicka på fyll-på-kortet-maskinen utanför spärren då och då. Den automaten är dessutom en bakteriehärd som man, när man måste vidröra den, bör hantera med vantar.)