Liftar med kollegorna till London direkt efter nattskiftet, tänkte försöka sova hela vägen, vara tidernas tråkigaste passagerare så fort jag har slevat i mig min yoghurt.
Ska på en idrottskurs jag har velat gå jättelänge, och är nästan orimligt peppad, taggad på att få fokusera på kroppen, musklerna, nerverna hela helgen.
-Fan vad du har tränat på sistone, sa en polare jag inte hade sett på ett tag, nöp mig i axeln.
-Driver du med mig? ropade jag efter den förbipasserande men hörde (som tur var?) inte svaret.
Men jag är stark. Som fan. Det är bara tydligast för mig, som är den enda själen i det här huset som är min kropp.

(Tänkte först flygbuss-selfie, men jag är post nattjobb som sagt…)