Det händer att jag inbillar mig att världen är en sorgeö.
Att jag måste se mig om över axeln när jag går hem från jobbet (man läser ju tidningarna!), passa mig för mänsklighetens aggressivitet och i alla avseenden, på alla sätt, klara mig själv.
Men.
Igår kväll när jag var mitt inne i redigeringen av ett massivt stycke text signalerade min dator att den behövde laddas, varvid jag insåg att sladden, den ligger ju på skrivbordet. I Hong Kong.
Och deadline. Och äran jag sätter i att aldrig missa en deadline. Och hur fan ska jag hinna tills imorgon om jag måste jobba i mobilens Pagesapp? Och och och…
Och vad gör en ängslig konstnärssjäl då?
Ropar på hjälp så klart!

Och knappt en halvtimme senare hade en kvinna i kvarteret som jag aldrig har träffat förut svängt förbi mitt käll med en sladd, ”hade ändå vägarna förbi”, så arbetet kunde fortsätta, hotet mot den eventuellt storslagna framtida romanen voro avvärjt tack vare en annan människas goda hjälpsamhet.

Ibland är världen en varm kram, inte en käftsmäll.

Tänk om alla som okunnigt ondgör sig över hur ”onödigt det är med sociala medier”, som inte begriper sig på kompislistor och diskussionsgrupper kunde inse vidden av vad de dissar. Att Facebook inte är en allmän anslagstavla för lejma plumpa skämt och överdrivet skryt om vuxna barn, utan så mycket mer.

Utöver att sociala medier är användbara för att att hålla kontakt med vänner, uttrycka sig och nå ut med sina konstnärliga intressen, diskutera politik, lära sig nya saker, är både Facebook och Instagram något alldeles världsrevolutionerande i fråga om att bygga broar mellan människor, etablera gemenskap och krympa världen.

(Och när jag lämnar tillbaka sladden till den hjälpsamma grannen idag är det jag som tar med mig en chokladask, sedan ser till att komma ihåg att life is like a box of chocolates, för de goda bitarna är en gång för alla långt fler än de bittra i hörnen.)