Den uppmärksamme läsaren kan ha observerat att jag under det senaste året gjort en tämligen regelbunden följetong av texter som berör fenomenet barn.
Avkommor, familjebildande, fortplantning, förökning har jag skrivit om, i välarbetade texter som fokuserar på föräldraskapets moral, på rent praktiska frågor som kan dyka upp i sammanhanget, och ibland har jag diskuterat mer ingående om barns ställning i samhället och för vems skull de kommer till världen.

Min tanke bakom det var att samtliga delar skulle leda fram till en särskild, sedan länge planerad text som skulle publiceras ett särskilt datum och behandla ämnet som har legat som den springande utgångspunkten i varje tidigare inlägg; varför EvaEmma Andersson, 35 år, inte har några barn.

Tyvärr misstolkades den här texten, i vilken jag skriver om mina politiska åsikter slash min moraliska uppfattning kring adoption, surrogatmödraskap och det som brukar kallas ”alternativa vägar till föräldraskap” av en liten grupp människor å det grövsta, och jag har faktiskt aldrig i hela mitt liv, varken under åren som kvällstidningskolumnist och heltidsdebattör eller under mitt decennium som bloggare upplevt ett vidrigare, mer påträngande och integritetskränkande, konspiratoriskt påhopp.

Förfärligt var det, för att använda ett uttryck jag sällan sträcker mig efter, och det skrämmer mig faktiskt att människor i den moderna tiden, när det finns lagstiftning inte bara kring yttrandefrihet och åsiktsfrihet utan också gällande individers rätt till sitt privatliv, sina personliga val rörande sin livmoder, kan visa en så hänsynslös råhet, attackera en enskild bloggare på det sätt som jag blev attackerad.

Jag har aldrig haft problem med att stå till svars för vad jag uttrycker i tal och text, att prata om det i de mest överraskande forum (en gång ringde en kvinna till mig för att sälja ett mobilabonnemang, konstaterade sedan häpet att båda mina förnamn var ett enda förnamn, höll kvar mig i telefonen med en politisk diskussion som varade betydligt längre än de tjugo sekunder det hade tagit mig att tacka nej och lägga på luren, och jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger någon har approachat mig i lokaltrafiken, i kön till H&M’s provrum och på olika lunchrestauranger för att fråga ”vad jag egentligen menade med” det ena eller andra) men att bli stalkersmugen på, lögnaktigt förtalad i stora sällskap och sedan anklagad för att ha skrivit något helt annat än vad jag faktiskt har skrivit var en helt ny, mycket obehaglig upplevelse för mig som jag alltid kommer att bära som ett trauma, ett ärr i själen.

Jag har talat mycket med andra skrivande människor om det, funnit stöd i den igenkänning min upplevelse väckte hos mer rutinerade kollegor, och till sist landat i beslutet att jag trots allt inte tänker låta händelsen påverka mitt skrivande.

Däremot har det tyvärr påverkat mig som människa.

Jag kommer för alltid att minnas hösten 2019 inte bara som hösten för flera stora, avgörande positiva händelser i mitt liv, en operation, ett nytt jobb, en ny vardag i en ny världsdel, ett stort textprojekt, utan också som hösten när jag hårdnade.

Kanske kommer jag någon gång, när lite tid har passerat, att känna tacksamhet för det, minnas hur min syn på omgivningen, världen, själva livet klarnade, gjorde mina texter ännu bättre, men minnet kommer alltid att vara förknippat med sorg och det illamående en riktig jävla skrevspark innebär när man minst av allt väntar sig den och framför allt minst av allt förtjänar den.

Händelsen blev ännu ett exempel i raden på hur jag orkar och klarar, förmår stå upprätt när andra under samma påfrestning skulle ha slängt sig raklånga på marken och grinat, alternativt blivit fullständigt rasande och gått bärsärkagång över den upplevda oförrätten.

Jag jobbar inte så.

Jag skriver, och har skrivit mycket den här hösten som kommer att publiceras i ett annat sammanhang.

Och jag kommer förmodligen att återkomma till ämnet i bloggen någon gång, när det känns rätt. Men just nu får ni nöja er med faktumet att EvaEmma Andersson inte har några barn, och är glad ändå. Sorry.

Och julen, barnens högtid, ägnar jag åt arbete, böcker och Karl Bertil Jonsson, det här året också.