Talade nyligen med en person som är något av en auktoritet i ämnet idrottslig hälsa, och hen berättade för mig om en teori som säger att mat och träning är den nutida människans religion i sekulariserade samhällen som vårt svenska.

-Det antar så stora proportioner, och man väger synd och skuld mot rättfärdigande, jagar efter det där rena idealet, ser på godisbitar som otillåtna frestelser och ska leva så heligt och fint som möjligt genom att försaka och späka sig.

Jag tyckte att det var en intressant tanke, och lade den på minnet.

Och nu, varje gång jag hör någon medelålders Ironmanentusiast starta upp en spontan föreläsning om sin fettsnåla kost och hysteriska träning, verkar vänta sig applåder och folkets beundran när hen fördömer min mellanmåls-Twix (som vore den Djävulen själv!) är det som om jag ser Sten Frisk i nittiotalsdramaserien Tre Kronor framför mig, vilket gör det mycket lättare att avfärda dåren.