Jag följer Instagramkontot Brodera ut texten med stor behållning, och bilden ovan anser jag vara en riktig höjdpunkt.

Skulle själv vilja tillägga några rysare bland språkfel som får mig att BLI HELT JÄVLA GALEN när jag ser dem i offentlig text.
”Brevid” till exempel. Och ”överrens”. Bloggare som skriver ”skämt och sidor”, och sedan nämner att de ska ”göra ordning sig” (Blondinbellaklassiker).
För ett par veckor sedan läste jag en text i en av de stora dagstidningarna som gjorde mig så förbannad att jag gick omkring och gnisslade tänder i flera timmar.
-Ska vi ha det på det här sättet? agiterade jag retoriskt för alla som ville (och inte ville) höra på.
-Vill vi leva i en värld där yrkespersoner som anställs för att producera text inte vet bättre än att skriva ”i Irland”, och ”vara lyhörd på”? Acceptera att folk som kallar sig svensklärare säger ”van med” och inte kan stava till ”spänstig”?

Jag reagerar med fysiskt obehag varje gång jag läser en text av någon som använder ordet ”med” i stället för ”också”, ”då” i stället för ”eftersom” och petar in ett litet ”så” där det inte hör hemma.
Korrfel i texter retar mig ofta långt mer än vad de stör andra människor, och jag har fått höra att det beror på att jag är en perfektionist, men om det är något sammanhang i vilket jag finner perfektionism nödvändig, av yttersta vikt för att inte hela samhället, kulturen och mänskligheten ska krackelera under allmän lojhet, är det alla sammanhang som rör det skrivna ordet.

Jag anser att vi måste hålla oss med en hög lägsta språklig nivå i tidningar, böcker, webtext och tal om vi inte ska fördumma oss själva, förfalla fullständigt och plötsligt stå som gruffande apor och försöka förstå varandra med hemmagjord slang och tillgjorda utrop.

Och jag tror inte ett ögonblick på spåniga bloggbrudar som påstår att de ”kan skriva bra men inte orkar vara så himla noga” eller ”inte är motiverade att skriva rätt i just det och det forumet”.
Kan man uttrycka sig korrekt på sitt eget modersmål (vilket alla som har fullföljt lågstadiets första årskurs bör kunna) gör man det. Punkt. (En punkt. Eller tre. Inte två eller fyra.)
Och jag sätter punkt för det här inlägget nu, innan mitt blodtryck toppnoterar för att jag börjar tänka på det utbredda missbruket av ordet ”oavsett”, som aldrig ska vara sista ordet i en mening.