Just nu följer jag en blogg om ett barn som föddes med Prader-Willis syndrom, något som ingen hade en aning om förrän vid födseln, inte kunde förutsäga på något sätt, och jag tänker att om mitt barn föds friskt och hälsosamt är det den största av gåvor.

Det finns så mycket man kan oroa sig för under en graviditet.
Man gör NIPT-test och KUB-test, äter sina rekommenderade vitaminer (särskilt folsyra) och aktar sig extra noga för förkylningar och andra virus.

Jag var tidigt av uppfattningen att jag inte skulle föda ett barn om det redan under graviditeten blev känt att det har skador eller handikapp av något slag, men jag måste naturligtvis också förlika mig med att man trots alla tester och ultraljudsundersökningar omöjligen kan veta helt säkert att allt är som det ska.

Allt möjligt kan hända, bokstavligen.

Jag försöker hålla mig i min kristna tro, tänka ”God knows what he gives”, och tröstar mig i stunder av oro med att hur det än blir, så har jag gjort allt jag kan för att försäkra mig om att fostret är friskt och mår bra, och barnet föds in i en stark och trygg familj, får två föräldrar som bryr sig och kan ta hand om, klarar de utmaningar ett nytt liv i världen innebär.

Jag tror att min medvetenhet om att allt inte bara är regnbågar och enhörningar gör det lättare för mig att känna tacksamhet, eftersom jag uppskattar allt som många andra tar för givet i fråga om hälsa, levnadsstandard och liknande, men när jag läser den där bloggen, om det sjuka barnet, önskar jag att jag vore en sådan där aningslöst lycklig kvinna, som bara förutsätter att allt kommer att gå bra, inte ser några risker med någonting.

Det vore skönt.

(Och vad gäller Corona: jag aktar mig för det på samma sätt som jag aktar mig för andra virus och bakterier, med god hygien och ett undvikande av närkontakt med smittsamma människor som främsta åtgärd, och jag himlar med ögonen åt alla som beter sig som om domedagen är nära. Min rädsla i just Corona-fallet är mer kopplad till den irrationella panik som sprider sig i samhället, vad den gör med vår livskvalitet, landets ekonomi och gemene mans vardag, än till de faktiska influensasymptomen. Det är som om alla har glömt att det årliga kräksjukeviruset är potentiellt dödligt, för samma riskgrupper som Coronaviruset, att man alltid ska vara försiktig med att sprida smittor, just för att vissa tål dem sämre än andra.)