Jag är mitt i en stor feng shui-utrensning av mitt hem.
Har sålt mina inlines, skänkt massor av kläder till Stadsmissionen och till och med gått med några påsar urtvättade strumpor och T-shirts till H&M’s återvinningsstation där man får en rabattcheck för varje inlämning.
Lärdomen jag borde dra är naturligtvis: jag har alldeles för mycket prylar.
Men jag tycker inte det.
Jag har bara saker som jag tycker om, eftersom jag feng shui-rensar ganska ofta, bara skaffar mig saker som jag upplever att jag behöver.
Och just nu anser jag att jag verkligen verkligen behöver en ny laptopväska.
En rosa.

Den här rosa laptopväskan.

Den finns i blått också, och jag fick kämpa länge för att välja vilken som är snyggast.

Jag har lagt den rosa i min onlinekundvagn och inväntar exakt rätt stund att klicka på köp-knappen.
Det stör mig att det enda som hindrar mig är en grinig, viskande röst som inte är min, och ingen annans heller, bara en av rådande diskurs ålagd liten skuldkänsla som säger att det är fult att köpa, dåligt att konsumera, en synd att vilja ha, när världen ser ut som den gör och delfinerna trasslar in sig i plast och en del människor inte ens har rent dricksvatten.
Men jag försöker tysta den.
Säga till mig själv att jag jobbar hårt, bidrar till samhällsutvecklingen med både skatt och välgörenhet (mina släktingar över skolålder fick inga julklappar förra året, bara ett papper på vilket det stod att Stadsmissionen hade fått pengar att hjälpa ett fattigt barn till dyra fritidsaktiviteter med), och jag månadssparar, pensionssparar, äventyrar varken min egen eller någon annans ekonomiska trygghet med ett litet spontaninköp då och då.
Jag brukar lyckas.
Men den tråkiga rösten återkommer alltid.
Det är kanske det som driver de omtalade småföretagarna i ekonomisk kris just nu, att alla skäms för att ”unna sig”?