En polare frågade vad jag ”EGENKLIEN” har för glädje av de där DNA-testerna jag fick svar på för några dagar sedan.
Jag förklarade att jag har stor glädje av allt som hjälper mig att känna mig själv bättre, veta mer om min kropp, min hälsa och mitt leverne.
Och dessutom bevisar och förklarar siffrorna och staplarna mycket för mig som jag har anat eller till och med vetat om min högst personliga fysik, men först nu får så att säga svart på vitt.
Labbrapporten rättfärdigar min livsstil, bekräftar att jag vet bäst, inte behöver bry mig om hälsobloggarnas hetsiga uppmaningar eller förbipasserandes dömande (avundsjuka) blickar.
Som jag har skämts över mitt ätande till exempel!
I tjugoårsåldern, när jämnåriga kvinns åt några salladsblad till lunch kände jag mig som Fettojätten Glufs-Glufs i min femtiofemkiloskropp för att jag ville ha kött och potatis, massor av sås, helst en hamburgare också, kanske några grillkorvar med pommes frites och en Twix eller två till efterrätt, muffins och frukt till mellanmål någon timme senare innan kvällens ”familjesushi” som räckte alldeles utmärkt till bara mig när jag satt och hängde över datorn med en text.
Och det där har hängt i. Långt upp i medelåldern har jag fasat inför kommentarerna som andra människor kan ha fräckheten att leverera när de ser mig äta vad jag anser är en normal portion mat, och undrat hur det kommer sig att andra inte känner samma hunger och lust att äta som jag.
Men nu kopplar jag bort de känslorna helt, eftersom jag vet att jag kan klicka fram en vetenskapligt utförd rapport att slå vem som helst på käften med, visa i tydlig grafik att mina gener ser ut på det här sättet; mina muskler och mitt nervsystem använder mer energi än genomsnittets, kräver mer bränsle, förbränner både fett, proteiner och kolhydrater snabbare än ”normalt”.
Och jag kan vila trygg i förvissning om att jag inte är bärare av någon genetiskt betingad risk för någon annan sjukdom än åldersrelaterad makuladegeneration. (Jag fick googla på det, men det är en ögonsjukdom som många kvinnor får i nittioårsåldern.)
Så jag har väldigt stor glädje av att ha topsat insidan på min kind och skickat några celler till två av varandra oberoende laboratorier.
Det kostade sammanlagt ungefär tusen kronor, men det betalar jag gärna för evig sinnesfrid, lindrad hypokondri (jag har lidit av det i perioder, främst under åren när jag av oklara skäl inte kunde behålla en graviditet, och jag vill påstå att det är nästan lika plågsamt att gå och inbilla sig att man har cancer eller kärlkramp, som att faktiskt drabbas av det) och den glädje jag känner av att inte ha några uppenbara defekter som riskerar att passas vidare till nästa generation.
Stor, eller rättare sagt enormt stor, glädje har jag av DNA-testerna, och jag rekommenderade kompisen att testa, hen också.
-Det törs jag inte, tänk om jag får veta att jag har jättehög risk att få någon hemsk sjukdom!
-Vilken lättnad i så fall, invände jag, som menar att man i så fall har goda möjligheter att stoppa den hemska sjukdomen, genom att vara extra uppmärksam på symptom och checka sig ofta.
-Om du fick Coronatesta dig, skille du göra det då, trots att du inte känner dig sjuk?
-In a heartbeat!
-Du är inte klok…

Googlesnodd bild.