Välj en sida

Ganska många kvinnor publicerar i samband med sina graviditeter ”X weeks in and X-weeks out”-bilder på sina kroppar för att visa vilka framgångssagor de är med sina Instagramvänliga magar. Jag himlar alltid med ögonen åt det, men gör ändå något liknande idag.
För att jag är som de flesta andra, antar jag.
Och för att jag under min graviditet ofta googlade efter fakta kring hur stor magen ”skulle vara” vid en särskild tidpunkt för barnets bästa, ville jämföra med andra kvinnor som kunde statuera exempel i fråga om alldeles normala, hälsosamma graviditeter som resulterade i välväxta avkommor, nu ser min chans att bidra med den typen av googlehit själv.

Redan i första trimestern (under de första tolv veckorna), långt innan jag och min man hade delat vår glädjande nyhet med någon, blev jag antastad (ja, jag tycker att det är ett passande ord) med inte bara frågor om jag var gravid, utan också direkta påståenden om att jag såg gravid ut.

Och jag har råkat ut för det tidigare, eftersom jag inte har haft en platt tonårsmage sedan jag var i tonåren, utan lever med en alldeles vanlig kvinnomage, som svullnar av hormonella skäl i 28-dagarscykler, samt ibland av den enkla anledningen att den innehåller hela mitt matsmältningssystem, men varje gång har jag blivit lika förbannad.
Och ledsen.

Det är ALDRIG okej att som bekant, kamrat eller (ännu värre, allra värst faktiskt) kollega kommentera en kvinnas kroppsbyggnad och ifrågasätta hennes eventuella fas i fortplantningen.
Det inte bara sårar och generar den utsatta, förminskar kvinnans yrkesrolls integritet, utan kan också leda till ätstörningsproblematik, och inte minst ge den tilltalade ännu ett tillfälle att sörja den eller de barn hon önskar att hon hade kunnat få. Dessutom är det förbannat ohyfsat, visar att den som uttalar sig helt saknar social kompetens och den mest grundläggande empati de flesta utvecklar redan i förskoleåldern.

En gång i början av min graviditet, när jag ännu inte vågade tro på att på att jag äntligen skulle få bli förälder, sa en man jag är ytligt bekant med, med hög röst inför ett rum fyllt av andra människor som hörde alltihop ”Du har skaffat dig en viss rondör på sista tiden, är det något på gång?” och gestikulerade med ena handen mot min mage/mitt underliv.

Vid den här tidpunkten kan jag omöjligen ha gått upp nämnvärt i vikt, hade samma lite välvda mage som vanligt och var klädd i precis samma jeans och löst sittande kashmirhoodie som vanligt, hade naturligtvis inte sagt något till någon och kan omöjligen tänka mig att jag på något annat sätt ”signalerade” graviditet till omgivningen.
Jag blev jätteledsen och pissförbannad så klart, och när jag sa det till personen som hoppat på mig försökte han först skratta bort det, sedan urskulda sig med att ”jag hörde några andra prata om att du ska ha barn”.
Jag kommer aldrig att glömma eller förlåta det enormt fräcka övertrampet och intrånget i mitt privatliv, det angrepp på min kropp både han och de avslöjade skvallerkärringarna gjorde sig skyldiga till när de tog sig friheter inte bara att spekulera, utan också att sprida och försöka äga de fakta de omöjligen kunde ha skuggan av en aning om.

På samma sätt kommer jag alltid att minnas de ohövliga ”ja men jag tyckte att det såg ut så”-kommentarerna jag fick av ett oväntat stort antal ouppfostrade människor i bekantskapskretsen när jag väl kände mig tillräckligt trygg i min graviditet för att välja att berätta, och önskar att de för en sekund kunde få uppleva den förolämpningens smärta det innebär att få höra något sådant.

Och de där gissningarna, öppet besserwissersjälvgoda elaka kommentarer som ”ja men det syns ju att du är i minst femte månaden” som jag fick höra när jag vänligt men tydligt hade talat om att jag inte var bekväm med att dela med mig av exakt vilken vecka jag befann mig i… Hur ska man ens bemöta dem?
”Ja, och själv ska du föda imorgon ser jag? Intressant så här långt efter klimakteriet!”
Så sa jag naturligtvis inte. För jag har inte växt upp i en vargflock, äger den självbehärskning en så skrämmande stor del av befolkningen saknar.

Det var glädjande då att träffa långt mer (eller bara normalt?) belevade vänner och kollegor, som när jag delade med mig av nyheten utbrast i hjärtliga gratulationer, sedan sa ”och du ser ändå så där oförskämt fräsch ut” och ”herregud jag har inte märkt nånting” och annat vänligt omtänksamt (möjligen lögnaktigt) som värmde mitt hjärta.
Det är SÅ man ska vara mot andra, som man själv vill bli bemött. Jag skriver inte det här för att ytterligare uttrycka mitt missnöje till de skyldiga (de vet redan vad jag tycker), utan för att förhoppningsvis nå fram till dem av er som aldrig har förstått hur förbannat dumt och klumpigt det är att ge sig på någon annans livmoder och dess eventuella innehåll, kanske har gjort det vid upprepade tillfällen utan att inse olämpligheten.

Kommentera inte andras magar! Fråga inte! Sprid inte rykten! Spring inte omkring och tissla och tassla! Spela överraskad även om du inte blir det!
En stor sorg som man helst håller för sig själv kan barnlöshet och missfall vara, precis som att bli utpekad som överviktig eller som en ovanligt storvuxen gravid av någon som inte alls har med den saken att göra.

Men hur som helst…
Så här såg jag ut ett par månader innan jag blev gravid, och i vanlig ordning hade komplex för ”allt fett” som jag alltid ser när jag står framför spegeln men inte på fotobevis en tid senare (vilket är ett av skälen till att jag försöker föreviga mig själv med jämna mellanrum).

Vid tiden för de fräckaste påhoppen jag nämner ovan såg status ut så här (när jag stod så rak i ryggen jag bara kunde).

Och i vecka 20-21 någonting tyckte jag att jag hade fått ”riktig gravidmage”, som jag stolt visade upp i alla omlottplagg jag kunde hitta i garderoben.

Strax senare köpte jag världens bästa gravidklänning för typ 40 pix på EBay, led inte längre av att känna mig ovant klumpig och stramt orörlig som jag gjort i mina vanliga kläder ett tag.

I vecka 30 kunde jag fortfarande jogga (även om det gick ruggigt långsamt).

Vecka 38 (när joggandet blivit promenader sedan ungefär två-tre veckor), OVER THE MOON av lycka när jag för första gången kunde vara helt säker på att barnet inte skulle födas för tidigt:

Dagen före förlossning:

Under hela graviditeten oroade jag mig som sagt för allt, inklusive att väga för lite eller för mycket, äta något opassande eller på något sätt inte vara bästa möjliga moderskepp för mitt älskade barn, men hade förmånen att vara omgiven av idel professionella, lugnande röster som försäkrade mig om att barnet växte som det skulle, att varken näringsbrist eller ohälsosam vikt av det ena eller andra slaget förelåg. Det kändes alltid skönt att få höra.

Och om ni som har googlat er hit efter att ha gråtit ögonen ur er på grund av gränslöst ohyfsade uttalanden om nedre delen av era magar vill ha lite tröst har jag ännu ett expertuttalande direkt från läkarhästens mun: en graviditet blir tidigare synlig på en smal person än på andra, vilket leder till att man kan få höra att man ser längre gången ut än man är av någon som själv dras med övervikt och skulle kunna gå som obemärkt kvinna långt in i tredje trimestern, trots att hormonerna får livmodern att expandera långt innan babyn växer sig synlig.

Min totala viktuppgång under graviditeten var 18 kilo (från plus-på-stickan-dag till dagen för förlossning) och babyn vägde strax över tre vid nedkomst.

Jag är väldigt glad över att jag fick privilegiet att åtnjuta en komplikationsfri graviditet och förlossning, känner djup tacksamhet över att ha fått föda ett friskt, fullgånget barn.

Alla kvinnor borde ges utrymme att fokusera på det, och inte utsättas för kommentarer kring hur stora eller små okunniga förbipasserande anser dem och deras växande bebisar vara. (Och kom ihåg, dem av er som råkar ut för samma sårande attacker som jag har gjort både som gravid och icke-gravid: att en ganska stor procent av alla elaka kommentarer har ingen skälig grund, det vill säga skvallerkärringen eller högljudda snubben ser inte alls någon utbuktning i ditt bäcken, utan vill bara att du ska bli obekväm och ledsen. En del människor är dåliga människor, helt enkelt. Möjligen för att deras föräldrar var dåliga människor, och för att de i sin tur inte klarar av sina skitjobbiga barn som gör dem bittra och olyckliga, får dem att bli besatta av andra familjer och vilja lasta över sina arga och frustrerade känslor i ett oprovocerat krig med någon annan. Man får försöka finna ro i tanken på att man själv inte befinner sig på samma låga nivå, kan lära sina barn något bättre.)

Sammanfattningsvis kan jag säga att det var både lite svårare än jag hade trott och lite lättare än jag hade tänkt mig att vara i duplext tillstånd, och ungefär nio hundra tusen av alla hemska saker jag var övertygad om att jag och babyn skulle råka ut för eftersom det verkar ”jättevanligt” (i Familjelivs diskussionsforum) hände aldrig. Och ändå är jag trettiosex år, vilket i Sverige är att betrakta som en äldre förstagångsföderska som ska passa sig extra noga.
Och precis som i vanliga fall, när man inte är gravid, ser magen större ut ibland, och mindre ut ibland, beroende på hur kläderna som man har på sig är skurna, hur rak man är i ryggen och om man nyss har ätit lunch. Det betyder inte att babyn har vänt sig åt fel håll eller slutat röra sig, bara att ögat inte är lika smart som resten av kroppen.