Välj en sida

-JAG VILL VETA HUR DU TÄNKER, vrålade en mycket aggressiv man jag råkade ut för i arbetslivet en gång, och trots att det efterföljdes av specifika hot, direkta personliga påhopp och ganska obehagliga utsagor om hur jag skulle få ångra det helt logiska beslut jag hade fattat i linje med mina arbetsuppgifter vid tidpunkten, är det just de orden jag minns tydligast, kanske för att det var så uppenbart att mannen inte alls ville veta hur det var tänkt, utan skrämma och störa mig i min yrkesroll, försöka få mig att ta tillbaka beslutet som han ansåg obekvämt för sin egen del. (Det funkade naturligtvis inte, och några dagar senare gjorde den verbala våldsmannen sig ännu löjligare, när han vägrade att tillstå både vrålen och hotelserna, trots ett stort antal vittnen och så att säga teknisk bevisning. Det tenderar att vara så, med de mest högröstade av gaphalsar, att de visar sig sakna både ryggrad, det man brukar kalla stake och den tidigare visade konfrontationslustan när käften har gått som värst en stund.)

Det är svårt ibland, att förstå hur andra människor tänker.

Särskilt om man inte ens försöker.

Men om man ägnar lite tid och energi åt att observera och reflektera, och verkligen VILL veta, kan man komma andra människors motiv på spåren, lista ut vad i deras bakgrund, livsstil och allmänna inställning till livet som gör att de beter sig som de gör.

Selfien ovan fotade jag den 1 mars 2015 när jag satt i ett trapphus på Birger Jarlsgatan och väntade på en kompis jag umgicks ganska mycket med just då, medan jag återhämtade mig efter en njuroperation och började tänka på att producera böckerna om Tebbe.

Jag minns hur tanken på ”27 i mina skor” också vaknade ungefär då, även om den började ta form i ett textdokument först något år senare, sedan låg vilande så att säga i byrålådan ett tag.

Jag var tvungen att lära känna de påhittade karaktärerna innan jag färdigställde texten, FÅ VETA HUR DE TÄNKER, och liksom lyssna in dem, finna svar på frågor om deras liv och leverne.

Det är nog favoritfasen i skrivandet för mig, när jag bara just bygger karaktärer och handling, strövar omkring med ett särskilt utvalt soundtrack i lurarna och hittar på en historia för att så småningom kunna berätta något som är sant i en roman.

Jag är i den fasen igen nu, och trivs så bra.

Och jag är de facto intresserad, vill verkligen veta hur de fiktiva karaktärerna jag skriver om TÄNKER och varför, särskilt när de befinner sig långt ifrån min personlighet och mina åsikter.

Jag tror att det är avgörande för skrivande människor, utöver en trevlig egenskap hos folk i allmänhet.

(Förresten har jag ännu en kul anekdot på temat gapiga män som får skämmas för HUR DE TÄNKER, som ni kan läsa här om ni vill.)