Välj en sida

Sedan en tid tillbaka tillhör jag en organisation som heter Arbetarskrivare.
Det har alltid känts viktigt för mig att skriva om klass, att inte hymla om hur förutsättningarna för en Andersson som råkar vara en första generationens högutbildad skiljer sig från den räkmacka Lidingöbruttorna kan glida fram på, och alltid sätta ord på det jag upplever som orättvisor och missförhållanden.
För min del innebär det ofta att jag skriver om arbetslivet, om relationerna mellan människor som delar arbetsplats och därmed tillbringar större delen av sin vakna tid tillsammans.
Det kan kosta ibland, att vara en nagel i ögat på någon som inte kan argumentera utan bara vill tysta andras uppriktighet, men det innebär egentligen bara ytterligare en drivkraft, ännu ett skäl att texta om vad man ser, hör och upplever, när man är en som kan, äger förmågan att uttrycka sig, som ingen någonsin kan ta ifrån en.

Jag ser det inte bara som en del av mitt yrkesval, utan som ett kall, något som är omöjligt att avstå, och jag känner stolthet över hur jag aldrig har tummat på min egen eller någon annans integritet, alltid har förmått stå fri och självständig, texta och tala utan hämningar men med det kontrollerade uttryck som skiljer en skrivande människas konst från en gapig kärrings vredesutbrott.