Välj en sida

I samband med att jag började skriva en text för någon vecka sedan fick jag anledning att reflektera över den grupp människor som tillbringar mycket tid på sociala medier men minst lika mycket tid åt att klaga på det innehåll andra människor presenterar där.

Min egen statistiska undersökning i ämnet visar att det främst rör sig om lågutbildade kvinnor i sextioårsåldern, boomers som inte förmår hantera den plattform för förströelse, diskussion och catch-up-information en Instagramprofil utgör, och förmodligen upplever stor frustration över att inte kunna delta i samtal online på samma sätt som alla andra, med anledning av bristande social kompetens.

Det är egentligen synd om dem, men det glömmer man när man hör dem spy galla över någon söt tjej i tjugoårsåldern som illustrerar sina inlägg med selfies.

Och varje gång jag hör någon kommentera på ett irriterat/föraktfullt/avundsjukt sätt att ”du/den/han/hon/den/det uppdaterar sina sociala medier så ofta” leker jag med tanken på att säga ”men åååååhhhh vad jag är trött på att se och höra dig! Nästan varje gång du och jag vistas i samma utrymmen säger du någonting, pratar med någon annan så att jag kan höra eller tilltalar mig, och det är så himla JOBBIGT! Alltså okej att du existerar, men att du deltar i samtal och ofta startar dem själv är bara för jävla störande för mig! Fattar du vilken provokation det är? Det kan väl räcka med att du rör dig i offentligheten en gång i veckan ungefär, det skulle passa mig bäst!”

Kvaliteten på någons personlighet varierar ju inte med forumet, skillnaden är bara att det är valbart vem man följer i sina sociala kanaler medan man kan vara tvungen att dela andra offentliga utrymmen, som personalrum, gym eller allmän bebyggelse med människor vars utseende, val av samtalsämnen och allmänna framtoning man inte gillar.

Alla har olika grad av integritet och varierande förmåga att uttrycka sig, men det står faktiskt var och en lika fritt att publicera åtta dikter om sin katt varje dag som att prata med omkringstående om sin katt varje dag.

Att åthuta någon för hur (frekvent) hen väljer att kommunicera med sina följare online är således inte bara ohyfsat, utan också direkt ointelligent, visar vilken extremt ointressant personlighet man har. (Och hur imbecill man är som inte hittar till avfölja-knappen.)

Det finns en poäng för de allra flesta, inte bara för författare och influencers, att kontinuerligt uppdatera dem av våra kanaler som håller kontakt med omvärlden, förmedlar bilden av oss själva. En poäng som gnällspikarna bakom opersonliga delningar från ”humorkonton” och generiska ”god jul” eller ”glad midsommar”-postningar aldrig kommer att förstå, och även om de förmodligen närmar sig utdöende, snart sitter i gungstol på hemmet och gaggar om att det var bättre förr, är de en folkgrupp väl värd lite uppmärksamhet i egenskap av tidsmarkör.

”Minns ni” kommer vi andra att fråga varandra någon gång, ”minns ni när det fanns tanter (och gubbar) som inte kunde begripa sig på online-kommunikation, och hellre än att ställa in sitt flöde utifrån sina intresseområden försökte klaga ihjäl dem vars inlägg de inte uppskattade?”

Jag ska fortsätta med texten som förde mig in på det här tankespåret om några dagar, och det är verkligen en utmaning i fråga om att sätta sig in i andra människors sätt att tänka, vilket är en av mina favoritdelar av författaryrket.