Var tvungen att gå till Stadium och ta tag i projektet att köpa nya sport-bh’ar eftersom de gamla hängt med i alldeles för många uppförsbackar och sextiograderstvättar, och jag tränar varje dag men tvättar högst ett par gånger i veckan.

En bra sport-bh är en kvinnas viktigaste träningsutrustning, och det är avgörande att den har rätt passform för att inte varje fysisk aktivitet ska störas av ett obekvämt skavande, studsande och på sikt ryggsmärtande, men det är VIDRIGT att prova ut och välja en.

Man ska brotta sig in i plagget, provhoppa lite upp och ned och veva med armarna, förfasa sig över skulderbladsvalkarna som framträder i all sin obehaglighet i provrummets speglar, och sedan brotta sig ur plagget, prova ytterligare ett tiotal modeller och storlekar som har klarat testet min syrra lärde mig när jag var i tonåren; tyget i en bra sport-bh ska stretcha horisontellt, men inte vertikalt.

Den här gången fann jag i alla fall två Nikes och en Soc som håller mina 70D (eller 32DD som det heter, numera) hjälpligt på plats och inte har några konstiga axelbandsdekorationer eller andra utsvävningar.

De var av en slätare sort än mina tidigare också, så möjligen kommer jag att kunna bli sedd in public med dem under mina alltid heltäckande (ety halvnakna kvinns i idrottssammanhang utanför de professionella arenorna är en skymf för hela kvinnosläktet om ni frågar mig) träningskläder utan sådana här generande sammanpressade fettdepåer exponerade. (En bekant som såg den här bilden tackade mig för att jag visade den, eftersom den gav henne bättre självförtroende…)