Jag läste den här texten av en före detta kollega tidigare idag, och tycker verkligen synd om henne.
Hon måste ha haft det jättejobbigt.
Och vad skönt att hon mår bättre nu!

Själv är jag tacksam över att jag kommer ur en enkel arbetarklassfamilj som alltid har påtalat värdet av utbildning och arbetslivserfarenhet, uppmanat mig att ta mig an ”riktiga jobb” utöver mina konstnärliga och mediarelaterade utsvävningar.

Tack vare att jag har haft ”vanliga anställningar” under i stort sett hela mitt arbetsliv omfattas jag nämligen av den trygghet som sjukpenning, A-kassa och andra försäkringar som jag bidrar till med skatt och sociala avgifter och som det har tagit socialismen slash arbetarrörelsen generationer av hårt arbete att uppnå, och jag är fri och självständig, har en stabil vardag med fasta rutiner, ett stort skyddsnät att hämta hos arbetsgivare och kollegor.

Jag var njursjuk i nästan ett halvår för ett tag sedan, men servades av min arbetsgivare med den bästa och snabbaste vård någon kan tänka sig, och stöttades ekonomiskt så att sjukdomen innebar ett knappt märkbart inkomstbortfall.
En vikarie skötte mitt jobb med samma goda lön och avtal under min frånvaro, och mitt jobb fanns kvar och väntade på mig, på deltid i början, när jag kände mig redo att återvända.

Jag skulle med det här vilja säga ”skrattar bäst som skrattar sist” till alla balla mediamänniskor som hånade mig när jag tog jobb som lärarvikarie och flygvärdinna efter Aftonbladet-och-SVT-fiaskot i min ungdom, och jag vill samtidigt säga ”tänk er för” till unga människor som låter sig luras av okunniga entreprenörer och annat löst folk som snackar om att ”allt hänger på en själv” och att ”det är frihet att vara sin egen”.

Jag vill tala om för er, kids, att ett riktigt jobb är det bästa och finaste man kan ha.

På ett riktigt jobb, där man får fast anställning med provanställning på heltid i sex månader, och lön och arbetstider som är reglerade i kollektivavtal, finns den riktiga lyckan att hämta.
Den finns i stoltheten över att fylla en funktion, varje dag, och veta att man inte är hur lätt som helst att ersätta med en annan apa.
Den finns i glädjen över att trivas med sina kollegor, och i möjligheten att växa med utökat ansvar och nya uppgifter.
Den finns i samarbetet, i tillhörigheten och i den kompetens man når i kraft av erfarenhet.
Den finns i rätten att inte tvingas arbeta när man är kräksjuk, och i rätten till att gå på toa på arbetstid.

Det putsar egot att få stå i centrum som skaparen bakom en text eller tavla, och vem som helst njuter av att ha många followers på sin blogg och Instagram, men i frilansavtalen och de tillfälliga uppdragen är utnyttjandet av unga människor med drömmar centralt, driver hela yrkeskarriärer nedåt i en ond spiral genom att tvinga arbetsamma, kompetenta människor att tigga påhugg dag för dag, som hamnsjåare på artonhundratalet.

Mitt råd till er, unga människor med en ibland för hög tilltro på er egen förmåga som textare, målare, egenföretagare och designers, är att fortsätta att arbeta med er konst, ta alla chanser att ta er uppåt och framåt inom era respektive kreativa verksamhetsområden. På fritiden.

Er övriga tid bör ni fokusera på att hitta en arbetsgivare som vet att ta vara på er inneboende kraft.

Gå inte till buffel-och-båg-mediafolk som tror att jobb är höhö eller häpphäpp, lyssna inte på någon som säger att ett underbetalt uppdrag är ”en möjlighet” för er, och lita inte en sekund på någon som frågar er om ni har en F-skattesedel på det som ska föreställa en arbetsintervju.

Skaffa er ett riktigt jobb, och jobba hårt.

Lär er att passa tider och ta ansvar, fullfölja uppgifter enligt instruktion oberoende av yttre omständigheter, och se till att komma överens med era kollegor.
Respektera chefer och arbetsledare, även om de inte är kändisar eller har lika många googlehits som er, och sikta gärna på att bli en själv.
Förakta inte okvalificerade jobb som ger dig en fast inkomst. (Och påstå inte att den är för låg för att du kan tjäna ihop motsvarande månadslön på en pisskvart genom att kränga en text eller ta en bild, för engångspröjs för ett lucky shot är något helt annat än att lägga grund för en varaktig karriär med schysta villkor.)
Månadsspara och pensionsspara, tänk långsiktigt.

Och njut av att ha ett jobb, i stället för att stå som ett spånigt osjälvständigt våp på arbetsförmedlingen den dag det går upp för dig att det inte spelar någon roll hur bra din konst är när någon har bestämt sig för att inte köpa den längre.

Känn stolthet över din kompetens och arbetslivserfarenhet, som ingen någonsin kan ta ifrån dig.
Känn dig duktig, som den viktiga kugge i jättehjulet du är, när du klipper hår, levererar post, passar ungar eller rengör skoltoaletter. Det är tack vare dig samhället går runt, och tack vare dig kan kultursnobbarna lyfta bidrag och snacka om att satsa på karriären när deras diktsamlingar säljer 300 ex, inte ens pröjsar releasefesten.

Avundas inte dem som snackar om att det är så härligt att vara ”sin egen”, för de ljuger.

Egen kan man vara hur mycket man vill, men det är bara kul så länge man kan betala räkningarna, och det är en sak att driva ett företag kring ett praktiskt kunnande, något helt annat att blåsa upp ett luftslott av tillfällig hajp och ett kändisskap.

Om man klarar av att vara arbetare, med allt vad det innebär, kan man be finförlag som konstaterar ”du är ju tyvärr inget namn längre, direkt” att fara åt helvete (även om man gör det när de inte hör eftersom man har fått en viss uppfostran) och ge ut sina böcker själv.
Man kan impulsshoppa ett par skor för flera tusen kronor utan att först undersöka hur stor sannolikhet det är att man kommer att ha en inkomst nästa månad, och man kan ta fem veckors semester varje år.

Man kan lägga in övertid för att kunna resa eller renovera utan att ta lån, och till och med flexa på en del arbetsplatser för att hinna ”vara egen” eller bara hämta barnen.

Och en annan grej som är bra: på ett riktigt jobb kan man vara människa och göra misstag.

En gång i min kvalfyllda ungdom gjorde jag ett som involverade en helt galen felbedömning och ett barnsligt humör, och min dåvarande chef (som alltså också hade ett riktigt jobb) sa ”det är sådant som händer”, föreslog att vi skulle ”sätta upp det på pms-kontot”, och alldeles nyligen, på mitt ganska nya jobb, klantade jag mig rejält och såg ingen möjlig lösning, varvid en rutinerad kollega lutade sig över till mitt skrivbord och med imponerande lätthet så att säga ”redde upp’at” sa ”det var så lite så, man ska hjälpas åt”.

Betänk det, kamrater som ligger vakna om nätterna och undrar om ni kommer att ha några arbetsuppdrag imorgon, om en vecka, nästa år, svettas hejdlöst över varje liten mänsklig miss som kan kosta er karriären eftersom ni lever på nåder, ur hand i mun.

Alla förtjänar trygghet i sina liv, privat och yrkesmässigt, och det finns ingen poäng i att dissa A-skatt och A-kasseavgift genom att slå sig för bröstet och tala om att man ”klarar sig själv, är en fighter”, för det blir så jävla B när man sedan landar i insikten om att det nog hade känts bättre att bidra till trygghetssystemet, så att man sedermera har rätt till det när man behöver det.

Med det sagt vill jag nämna att Linda Skugge är en av de bästa kollegor och chefer (vi har varit både och) jag någonsin har haft, och om någon borde drunkna i jobbförfrågningar är det hon.

Jag tänker på er, alla som har det tufft i arbetslivet, när jag lämnar in mina tre röstsedlar på socialismen vart fjärde år, och jag känner verkligen djup tacksamhet över att jag, tack vare sunda förebilder med en realistisk syn på livet, förmådde stå ut med hånet när jag i alla andras ögon ”vände ryggen åt min karriär” men i själva verket bara såg till att bli vuxen och skaffa mig ett riktigt jobb.

Gör det ni också, ni kommer inte att ångra er.


Jag vid tidpunkten för mina första, stapplande författarförsök vid vilka jag hade mycket stor hjälp av smarta, skickliga, orädda Linda.

Jag jobbade som flygvärdinna i Danmark då, samtidigt som jag skrev, och när jag checkade hos arbetsgivaren om jag kunde springa omkring halvnaken i Sergelfontänen på bild utan att förlora jobbet enligt någon princip i dansk arbetslagstiftning sa hen att jag var ”maaaaeeee sjov”.