Jag ska berätta någonting för er, alla mina bloggläsare, idag.
Att jag och min man blir föräldrar snart.
Det är sant, trots att jag knappt tror det jag skriver.
Ungefär ett år efter att jag till och med hade börjat bli bekväm med att bemöta ohövliga frågor om vår barnlöshet (ni vet de där vansinnigt taktlösa ”när ska ni” eller ”hur tänker ni” som framför allt nyblivna, självgoda morsor slänger ur sig som om de hade rätten till det) med ett kort ”NEJ VI KAN INTE FÅ BARN, TACKAR SOM FRÅGAR” var vi plötsligt ett par som väntar barn.
Chocken och glädjen var total när det stod rimligt klart, och ingen förklaring står att finna i ändrad livsstil eller något liknande. (Även om jag själv sätter det i samband med cystan som opererades bort från min ena äggstock i höstas efter att ha hängt där sedan jag var i sena tonåren, och möjligen med faktumet att min själ blev gladare än någonsin när jag rekryterades till mitt drömjobb under hösten och erbjöds en mycket intressant vidareutbildning inom företaget jag arbetar på.)
Det bara hände. Och det är det allra allra bästa som har hänt.

Det hör till min kristna tro att vilja se en mening med allt.
Som att jag och min man ”ville ha barn” under flera års tid innan vi blev gravida, därmed aldrig kommer att vara något annat än tacksamma över barnet och allt krångel och stök det kommer att föra med sig, som nya människor i världen gör.
Och som att jag, en gång i början av graviditeten när jag var dunderorolig och nästan övertygad om att jag skulle få ett missfall (bland annat för att jag hade varit ute och ätit hamburgare på en restaurang och halvvägs genom måltiden insåg att burgaren inte alls var ”well done” som jag beställt, vilket genast framkallade toxoplasmaskräcken hos mig) mötte min granne i hissen som entusiastiskt började berätta om en artikel han hade läst om träds överlevnad under tuffa förhållanden. ”Naturen är fantastisk alltså!” utropade han, och jag tänkte att ja, det är den faktiskt, bestämde mig för att inte googla mer bland trådar på familjeliv (det är faktiskt min fasta övertygelse att ALLA som skriver i de trådarna lider av psykisk sjukdom, vanföreställningar och mytomani) utan i stället tänka logiskt kring fenomenet graviditet och barnafödsel, påminna mig om hur Vilhelm Mobergs litterära kvinnor födde på köksgolvet mellan mjölkning och plöjning, långt upp i fyrtioårsåldern.
(”Och vad har hänt sedan dess, evolutionärt? INGENTING!” sa en läkare till mig när vi talade om saken strax senare.)

Jag väljer att berätta om graviditeten här och nu, när det känns rätt för mig och min man, och anser det vara en självklar rättighet.
Till alla som tycker sig ha ”sett” att jag är gravid, eller ”förstått” det, och pratat om det över en lunch i full öppenhet som om det vore en allmän plikt att framställa vilda integritetskränkande spekulationer som bekräftade fakta, till och med konfronterat mig med påståendet inför flertalet åhörare i en situation som blev väldigt obehaglig för mig, långt innan jag ville tala med någon om det mest privata en kvinna kan uppleva, vill jag bara säga att NI BÖR SKÄMMAS.

Ingen vill bli överraskad med sådana påhopp, pressad att berätta om sin graviditet tidigare än vad man själv har bestämt. Särskilt inte jag som i likhet med många andra kvinnor har en historia av misslyckade havandeskap och därmed under inga som helst omständigheter vill ta ut någonting i förskott eller ha andras nyfikna, obehöriga näsor i min och min mans business.

Nu vill jag bara vara glad i fred, så säg grattis (plus kanske ”förlåt för att jag har varit dum och kacklat en massa shit”) eller håll käften, please.