En stor del av att skriva böcker är att beskriva människor utan att värdera deras egenskaper och personlighet, att låta deras handlingar tala för sig själva och därmed ge läsaren möjlighet att lära känna dem utifrån sina egna förutsättningar.
Jag har jobbat ganska hårt med det de senaste åren, att liksom skala av mina egna bedömningar och inte pådyvla någon karaktär den roll hen har i min egen föreställningsvärld, utan våga lita på att deras plats som antagonist eller hjälpare (bad guy eller good guy) ändå blir tydlig, och i bästa fall inte placerar dem i närheten av den gråzon vanliga människor i verkligheten grötar omkring i.
Det har utvecklat mig både som författare och människa, och jag övar mig ofta genom att betrakta människor i min omgivning och sätta ord på deras utseende, deras sätt att tala och agera.

Mitt brödjobb ger mig många tillfällen att begrunda vad som ligger i en människas röst.
Tonen, liksom.
Den artigt vänliga hos någon som har lärt sig hur man lägger grund för ett gott samarbete, den påtagligt aggressiva hos den osäkre, tvivlande. Den barnsligt tjuriga, oresonligt trotsiga, hos män i övre medelåldern som av någon anledning anser sig ha blivit förfördelade.

Jag lyssnar och lär, begrundar.
Och skriver.
Jag skriver och skriver och skriver, i enlighet med texten av Ulf Lundell, om att hålla ögonen öppna och fylla sina blad.

Har fastnat för en mening i en roman av Lars Bill Lundholm, i vilken en kvinna beskrivs som en ovårdad person med ”intelligenta ögon”.
Och jag tittar och tittar på och i folks ögon, så gott det nu går utan att framstå som alldeles våldsamt flirtig eller tokig.
Tycker att jag kan se det.
Den intelligenta blicken, eller ibland frånvaron av den.
Jag hajar, liksom.
Men hur ska man beskriva den?
Jag anser att just ”intelligenta ögon” är fel sätt att uttrycka det.
Tror att man kommer närmare med ord som närvarande, följsamma ögon, vakna eller livliga.

Något för mig att tänka på, när jag sitter och stormglor på andra människor med halvöppen mun och funderar över hur hittepåversioner av homo sapiens med deras drag och tendenser ska få figurera i Tebbes förhöjda verklighet.


Jag och mina blå (och mitt jeansklädda knä) fotade ur en inte helt fördelaktig vinkel under en politisk diskussion på Stadsteatern, 2009 eller möjligen 2010.