När jag var yngre fick jag alltid fan för att jag skrev mina romaner i jagform, av människor som själva saknar fantasi och inte förmår skilja på fiktion och verklighet.

Det måste vara ett tragiskt öde som leder till trista, innehållslösa liv, och I pity the fools, I do, men jag kan ändå önska att jag hade varit bättre på att slå ifrån mig anklagelserna om att skriva självbiografiskt när jag var yngre.

Idag är det inte särskilt svårt, och om jag någon gång ibland blir tillfrågad om just valet av jagform i min berättarstil förklarar jag helt enkelt att jag tycker att det finns en poäng i att verkligen komma in under skinnet på huvudpersonen med allt vad det innebär, och att jag dessutom, efter närmare femton år i olika skrivande yrken, är mest van vid jagtextande.

Dessutom gillar jag att hänvisa till Ekelöfs dikt Tag och skriv.