Okej, kamrater, ikväll ska nya Tebbeboken skickas till tryck, och jag har våndats och slitit mitt hår i vad som känns som sju svåra år.

Gjorde jag rätt i att ändra berättarstilen i tredje volymen?
Kommer målgruppen att tycka att språket känns sökt och påklistrat, tillgjort?
Är inte alla meningar åt helvete för långa och svordomarna för många?
Använder inte Tebbe fortfarande några av sina favoritord och uttryck för ofta?
Var det där med de tre kliven ett dåligt beslut?
Är den freudianska felsägningen på sidan 24 verkligen så underfundig som jag inbillar mig, eller bara ganska dum och töntig?

Borde jag skriva böcker över huvud taget?

Omslaget by Anneli Johansson och Fredrik Mårdh på Hokusfokus är dundersnyggt i alla fall, tröstar jag mig med, och går och slaggar.

Natti.