Solig februari i Stockholm, som första gången jag levde och verkade i staden på egen hand.

Då var det bottenfryst i Mälaren och jag hade mössa inomhus, en turkosblå Nokia 5110 i fickan.

Nu har jag en Calvin Klein-kappa och skriver roman i mobilen, trampar barmark i vinterns trakter, där jag frös.

Jag upplever att tiden går ganska snabbt, och tänker på det där som Vibeke Olsson skrev, att om Gud finns, är hans blick som den svenska vårens ljus.

(Vid fototillfället ovan, när jag för ovanlighetens skull tillbringade några minuter i SL-trafiken utan lurar, hann två vilt främmande personer fråga mig om råd gällande sin resväg. Jag tolkar det som att jag ser ofarlig och Stockholmsorienterad ut. It’s a curse and a blessing…)