”Hur kommer det sig att du som lever ett så intressant liv och är så kul att följa på Instagram och Facebook och kan skriva så speciella texter har en så torr och tråkig blogg?” frågade en skrivkunnig bekant i brutal, förmodligen välmenad uppriktighet för några dagar sedan.

Aj.

Det gjorde ont.

För jag gör skillnad.

Distanserar, slentrianpostar, håller fasad. I långt större utsträckning här än i övriga kanaler.

Det har flera skäl. Bland annat att antalet följare utan närmare identitet än sitt ip-nummer skrämmer mig ibland, väcker gamla trauman och hindrar, dämpar.

(Och jag väljer bort följare på Facebook, begränsar målgrupp, tycker att överdrivet intresse för mig och mina förehavanden är långt mer creepy än smickrande i många fall.)

Men jag ska försöka tänka om.

Få det att funka, inte vara så förbannat paranoid och överdrivet självmedveten.

Jag är en textare, det förpliktigar. Jag måste palla allt vad skapandet kräver.

Stand by for more info, som man säger på en av mina arbetsplatser när man behöver ett par ögonblick för att researcha och formulera…

Så här ser jag ut på en spontanselfie från en av mina andra arbetsplatser i alla fall.