Tycker att mitt Alfons-läppbalsam med en bild på Milla är så himla gulligt, och varje gång jag tar upp det ur fickan måste jag säga ”jag ska bara”.

Uppmärksammades förresten nyligen på att Alfons pappa, den gamla gubben med pipa och grått hår, i en av böckerna sägs vara trettiosex år.

Är inte det lite jobbigt att tänka på?
Stressande liksom.

Lite som faktumet att Ingmar Bergman satte upp sitt första egna scendrama som tjugofyraåring, och på att Karin Boye bara var tjugotvå när hon färdigställde diktsamlingen Moln.
Ingemar Johansson var bara arton när han blev svensk tungviktsmästare för första gången, och Ulf Lundell gjorde succé med debutromanen Jack vid tjugosju års ålder.

Man är omsprungen, varvad, utklassad!

När den insikten plågar mig som värst brukar jag tänka på att Astrid Lindgren refuserades regelbundet tills hon hade fyllt trettiosex (som Alfons pappa) och på att Per Anders Fogelström romandebuterade i samma ålder.

Och förhoppningsvis hinner jag både börja röka pipa och få till en riktig jävla bestseller på de fyra år jag har kvar till dess.
Hasar redan runt i tofflor efter jobbet och blir sur om jag inte får läsa papperstidningen i lugn och ro, trots att jag har ett barnsligt läppbalsam.
Jag ska bara…