Jag tror att det var Jonas Gardell som skrev en gång att ensamma människor träffar man i videobutiken.

Jag vet inte om videobutiker finns längre, men jag träffar ensamma människor lite här och där.
I arbetslivet, i föreningslivet, i bekantskapskretsar där de är just bekanta till någon, någons kollega eller kusin, ingens nära vän.

Jag känner en del ensamvargar, av typen som är sig själva nog, håller sig med ett konstnärsskap som kräver något av ett eremitliv, en självvald isolation från sällskapslivet, men sådana räknar jag inte till De Ensamma.

Jag håller mig själv till ett fåtal vänner och min älskade sambo, känner inget behov av de stora folkskaror en del lättvindigt räknar som sina kompisgäng. Har mer integritet än så, men det innebär inte att jag är En Sådan Där.

En genuint ensam människa är en man eller kvinna som har något desperat i ögonen, och som med barnslig frenesi klänger sig på sina kollegor, bekantas bekanta eller andra människor de har träffat någon gång, gärna dramatiserar och skvallrar för att göra sig intressanta, trots att de aldrig vet någonting på riktigt om den de pratar om, eller känner någon tillräckligt väl för att kunna tala i hens sak.

Ensamma människor är sådana som har blivit lämnade av sina spouses som sommarkatter i regnet och står med näsan i blöt på något mingel, kvittrar ”vi har en såååå bra relation” eller ”jag har en nära vän som” när det är pinsamt uppenbart att den nära vännen knappt vet att hen existerar, och exet aldrig var mer än att sommarkattsstatusen plötsligt var ett oåterkalleligt faktum.

De Ensamma är mycket krävande för oss andra, som förväntas ta hand om dem, släppa in dem i våra liv och ta ansvar för deras delaktighet i sociala situationer, av den enkla anledningen att de själva är för dåliga på att närma sig potentiella polare på ett normalt sätt.

En gång för flera år sedan föll det på min lott att umgås med en sådan där obotligt ensam, krävande typ en hel kväll, och under samtalet nämnde jag att jag nyligen hade träffat en kille som jag tyckte väldigt mycket om.
Den ensamme började då tala om giftermål och att det alltid är ett så dåligt beslut att leva ihop med någon annan, bland annat för att man blir betalningsskyldig för den andre, rådde mig att ”inte ens flytta ihop med någon”, ställde sedan oerhört närgångna frågor om min och min nya killes yrken, bostäder och ekonomiska situation.
Det glömmer jag aldrig.

En annan ensam person som jag har haft oturen att träffa vid ett fåtal tillfällen under de senaste tio åren har gjort en vana av att alltid, helt distanslöst, tala till mig som en gammal vän när vi ses, och dessutom tala om mig med andra människor som om hen hade någon som helst inblick i mitt liv och min tillvaro.
Obehagligt. Som fan.

Jag förstår att det är synd om de ofrivilligt ensamma, som upplever att de måste klamra sig fast med näbbar och klor i varje flyktig bekantskap, men icke desto mindre räds jag dem, upplever stort obehag av deras påträngande sätt.

Försöker bli bättre på att inte gå i fällan, inte vara så där lantligt öppen och vänlig som jag är uppfostrad, utan genast markera integritet, hålla avstånd, inte naivt förvänta mig att alla nya bekantskaper har det sociala vett som gör samtal och umgänge bekvämt.
Och jag tror faktiskt att jag har blivit lite bättre på det där med att snabbt känna igen En Ensam Människa, registrera och artbestämma. (Rike-Fylum-Klass-Ordning-Familj-Släkte-Art, som jag lärde mig att rabbla i biologin på gymnasiet.)

De är tämligen lätta att känna igen.

För några dagar sedan noterade jag att en satt i kassan på Ica Maxi, och kommenterade varje vara jag lade på bandet, forcerat försökte få liv i ett samtal över broccoli, frysta laxfiléer och tamponger.

Och jag tänker att de blir extra jobbiga i serviceyrken, De Ensamma, när de hysteriskt söker bekräftelse hos kunder och klienter, sedan glatt berättar för mer normala kollegor hur otrooooligt uppskattade de är för sitt ”glada humör” och ”sin goda service”. (Jag har haft några sådana kollegor själv, när jag var yngre, generats å deras vägnar när de inte haft vett att skämmas själva.)

”Oversharing” är ett av deras vanligaste kännetecken, och En Ensam kan hinna berätta det mesta om sig själv innan andra knappt har hunnit säga ”nej tack” eller fumla fram Ica-kortet. (Ica-kvinnan till exempel, hon gillar ”Veckans nu” bättre än Illustrerad Vetenskap. Oväntat?)

Jag ryser alltid vid närkontakt med En Ensam, och känner djup tacksamhet över att jag själv har lyckats undgå att bli en sådan toka.