Hittade en mycket vacker text om ”ensamhet” i en bok om Astrid Lindgrens liv och leverne.
  

Om ni frågar mig finns det en distinkt skillnad mellan att vara ”själv” och ”ensam”, och i det förstnämnda finns något att längta efter, njuta av.

Att vara själv i perioder är att vara ifred, i lugn och ro, ha tid till egna tankar.
Att vara ensam är att inte ha någon allierad att vända sig till i tider när behovet av stöd, tröst och sällskap växer sig stort.

Det är min fasta övertygelse att den som trivs med sin personlighet tillräckligt mycket för att kunna vara själv och känna sig trygg i att resa, gå på bio och prova på nya hobbyer utan sällskap besitter en styrka som gör ensamhet till ett ganska litet problem, behovet av ”backup” från andra människor i krävande situationer betydligt mindre.

”Ett bräckligt litet värn” är vad man har om man desperat klänger sig fast i kompisgäng och vid partners för att till varje pris slippa att vara själv, vilket man i sin enfaldighet har förväxlat med ensamhet.

Jag tycker om att vara själv, och jag tycker om att vara två, kanske tre.
Umgås helst med den jag älskar mest av alla i hela världen, eller med en kompis i taget.

Är över huvud taget att betrakta som en mycket självständig person, och det är jag väldigt stolt över.
Kommer aldrig att vara beroende av någon annan för att klara av mitt liv och min vardag, och därför uppskattar jag ännu mera de fåtalet människor jag väljer att luta mig mot, anförtro mina inre rum och snacka med i samband med att jag fattar avgörande beslut.
De är nämligen inget jag måste ha eller ens behöver, men något som gör mig väldigt glad och något jag upplever som en extravagant lyx.