Igår såg jag näst sista avsnittet av säsongens Allt för Sverige, ett program jag har följt varje vecka under hösten.

Mina favoriter har sedan start varit Tori (hon verkar ha en UNDERBAR personlighet, en sådan där man vill vara kompis med), Anne (det är bara något gulligt, rart med henne, och så gillar jag hur noga hon är med sitt utseende), Nathan (han ger ett så varmt, bonnaredigt intryck, backar med släp och driver boskap, är vänlig mot alla hela tiden) och Dylan (han är bara kul och cool, på det där musikalkillesättet).

Till min stora glädje nådde tre av fyra final (Nathan åkte tyvärr hem igår, efter att ha outat att han och Tori hade blivit precis så kära som man hade kunnat se tidigare), och nu ser jag fram emot nästa veckas säsongsavslutning.

Och, hopefully, en uppföljarspinoff i form av Tori och Nathans ”Newlyweds”-reality från lantgården i USA.

Jag säger inte att jag brukade följa Jessica Simpson-såpan med det namnet med största intresse för några år sedan, jag säger bara att formatet skulle passa Tori och Nathan väldigt bra, och att jag inte skulle lägga i närheten av lika elaka kommentarspår i tittarsoffan som när jag eventuellt, någon gång, av en slump, såg Jessica Simpson och Nick Lachey äta frukost tillsammans.

På tal om mina kommentarspår förresten, när Anders Lundin går i pension ämnar jag göra allt som står i min makt för att få överta programledarjobbet i Allt för Sverige.

Det skulle passa mig så bra, även om jag skulle grina massor av känslotårar när människor får insikt i sina släktträd och möta sina förfäders gamla hemmiljöer.