Välj en sida

När min blindtarm opererades bort för några månader sedan på ett sjukhus i Hong Kong råkade jag ut för något som enligt uppgift händer vid ungefär en narkos av femtio tusen.

Läkaren som sövde mig lyckades med sin cocktail av läkemedel smärtlindra mig fullständigt och paralysera hela min kropp, men inte slå ut mitt medvetande, så jag ”var vaken” under hela proceduren.

Det var en… Märklig upplevelse.

Jag var högst medveten om min kropps position, kunde känna var armar och ben fanns, hur mitt huvud var lätt tillbakalutat och ögonen halvstängda, men allra mest medveten var jag om en mycket liten punkt där halsen möter bröstet, som jag tydligt kände att jag skulle vilja aktivera för att andas, men inte kunde kontrollera.

Jag hann tänka ganska mycket under det korta ingreppet. (De två kirurgerna var skickliga, arbetade lugnt och metodiskt till tonerna av klassisk musik och städade bort det som hade gjort så vansinnigt ont i högra sidan av magen under odramatiska former.)

Jag tänkte ”jag kanske är död, och har en sådan där utanför-fast-inne-i-kroppen-upplevelse”.

Jag tänkte ”om jag är död, när ska de upptäcka det och sluta operera?”

Jag tänkte ”nu när jag är död, hur ska det gå för mitt nyfödda barn och min man?”

Jag tänkte ”JAG VILL INTE DÖÖÖÖÖ!!!!”

Jag tänkte ”JAG VILL LEEEVA!!!”

Jag tänkte ”HJÄÄÄÄÄLP MIG NI SOM STÅR HÄR OCH TITTAR PÅ MIG, RÄDDA MIG OM JAG INTE ÄR HELT DÖD ÄNNU, ÅTERUPPLIVA MIG SÅ ATT JAG KAN FÅ VARA KVAR HOS MIN FAMILJ!!!”

Sedan minns jag ett pipande ljud av tinnituskaraktär, ett ”iiiiiiiiiii” och hur synfältet mörknade, ”allt blev svart”.

Jag var vagt medveten om att intubationen togs ur min strupe, har ett lika vagt minne av att jag i samma sekund som jag kunde röra mig igen försökte skrika ”help me, I’m dying, I can’t breathe” men att rösten inte bar.

Helt återvände medvetandet inte förrän min man fanns vid min sida och lugnande sa ”nej, du är inte död, allt har gått bra, du lever, du är okej, du andas jättebra”, men det dröjde därefter flera timmar innan jag var hundraprocentigt ”klar i huvudet” igen, kunde tänka tanken att jag varit sövd, lidit påföljande tungt drogrus och blivit allmänt förvirrad av alla läkemedel som använts.

I samtal med narkosläkaren strax senare stod det dock klart att jag hade varit i vild panik när jag väcktes ur narkosen, att jag ”forcefully grabbed” narkosläkaren, brottades och fnattade runt så till den milda grad att flera sjukvårdsarbetare fick hjälpas åt att hålla mig kvar på britsen, och man snabbt injicerade stora mängder lugnande medicin i min nyopererade kropp för att stilla mig.

Jag upprepade tydligen orden ”I can’t breathe” så många gånger och så övertygande att man med snabba ryck rullade in mig på röntgen för att kolla att inte mina andningsorgan tagit skada under ingreppet, men fann att jag var ”just fine”. Min man tillkallades för att försöka lugna mig när medicinen inte verkade hjälpa, och då började vi prata svenska med varandra, men jag har inget minne av det förrän en bra stund in i samtalet.

Den här händelsen hamnade i den skuggiga bakgrunden av mina tankar tämligen omgående eftersom jag hade fullt upp med min älskade baby (tre dagar gammal när jag opererades), men sedan dess har jag tänkt på den ibland, tackat min lyckliga stjärna, som det heter, för att jag inte kunde känna något som hände under operationen, och att chocken inte ledde till något allvarligare än ett känsloladdat utbrott och forcefully grabbing av läkare under en kort stund vid uppvaknandet.

Jag har googlat lite på anesthesia awareness i efterhand, och insett att det kunde vara MYCKET värre. En del känner smärta under sövning, eller vaknar ”helt och hållet” en stund, och det måste vara fasansfullt på riktigt.

Illustrerar inlägget med en googlesnodd bild.

Det finns en del foton på mig så att säga post-op, men jag har tyvärr inte lust att dela dem med min växande läsekrets.

Anesthesia awareness benämns intraoperativ vakenhet på svenska. Det är som sagt mycket ovanligt, och egentligen inget man behöver oroa sig för om man ska opereras eftersom det inte på något sätt är farligt, bara obehagligt.

(Sekunderna innan nedsövningen påbörjades, när jag låg där i ett starkt bländande ljus och kirurgerna stod redo med sina instrument i högsta hugg, höll en av sköterskorna fram ett papper med mycket utrikisk text, placerade en penna i min hand och bad mig skriva under på att jag inte skulle hålla någon personligen ansvarig om någonting skulle gå fel under operationen, om jag till exempel skulle bli hjärndöd eller så. Undrar om det innebär att sjukhuset kommer att stämma mig på alla pocketböcker och limited edition-sneakers jag äger nu när jag har bloggat om det här…)