Jag tycker så väldigt mycket om den typ av djupa, mörka röst som Anita Lindblom levererar i några av sina hits.

Tycker att det är pondus i en sådan röst, och önskar att jag själv kunde göra min röst hörd med samma kraft och tyngd, magstöd och karaktär.

Men storyn bakom den begåvade musikern och hennes röst, som jag har läst mycket om på sista tiden, är så djupt tragisk att jag bara vill grina.

Ett kvaddat piano (en flygel för att vara exakt), och Anita vägrar att gå vidare, klänger sig envist fast vid upplevda oförrätter i det förflutna, låter den flyende dagen springa ifrån henne.

Det gör mig ont, trots att kvinnan bara är ett namn i mina Spotify-playlists.

En äldre släkting till mig sa en gång, för ganska många år sedan, angående en stor orättvisa som hade begåtts mot hen i ungdomen och som en annan person ”drog fram” i vad som i mina ögon vid tillfället framstod som en hämningslös sensationslystnad, men som jag senare inser förmodligen var en mycket speciell typ av omtanke, att ”man måste ju kunna gå vidare, kan inte gå och älta saker hur länge som helst”, och det dök upp i mitt minne nyligen. (Fanns antecknat i mitt stora dagboksarkiv som jag konsulterar ibland.)

Jag är på alla sätt att betrakta som en långsint person.

Håller mig inte med en liten svart bok (det är ju många böcker, i varierande kulör, i dagboksarkivet), men glömmer inte heller övertramp, orimliga aggressioner eller någon som har tagit sig rätten att se ned på mig på något sätt.

Jag minns gamla oförrätter, och håller ansvariga ansvariga, åtminstone till dess att ånger och ursäkt har uttryckts, bot och bättring utlovats. (Då är jag i gengäld ganska snabb på att glömma, vara den större människan.)

Men jag vill aldrig aldrig bära ett piano på axlarna genom decennier för att någon annan har klantat sig, felat, varit en idiot.

Livet, tiden, den flyende dagen, allt är värt mer än så.

”Det är inte ett självspelande piano” snäste en man överlägset åt mig i arbetslivet en gång, när jag ringde upp och ställde några arbetsrelaterade frågor, och det har gnagt lite på mig sedan dess, men jag har läst på om pianon nu, och det är helt enkelt så att en del är mer finstämda än andra, håller tonen bättre, medan andra är hopplöst förlorade i gnällig diskant.

Allt man kan göra är att ansvara för sin egen röst och hur man använder den.

Och jag, personligen, tillbringade många år i kommunal musikskola och diverse körer, men det viktigaste jag lärde mig under den tiden var vikten av att lyssna in de andra för att hamna rätt, inte sabba hela arrangemanget för alla.