Jag stryker tvätt och lyssnar till en favorit bland ljudböcker (och pappersböcker för den delen), Molnfri bombnatt.

Försöker ta in den på ett nytt sätt, komma det där speciella, som gör att jag tycker så mycket om den, på spåren.

Utöver storyn är det något annat, som jag tror har med författarens fiktiva jagröst att göra.

Vibeke Olssons Hedwig Hannelore talar om människan och hennes villkor i krig och fred med värme, realism och ett perspektiv bredare än de allra flesta andras. Hennes blick på världen och sitt liv är öm, förlåtande, men samtidigt vred, konsekvent, med patos.

Det är en mycket speciell berättelse jag lyssnar till, skriven av en mycket speciell författare, och medan jag stryker mina nya jeans arbetar mitt huvud med att lära mig något av den.

(Rubriken? Sam Cooke.)