Det är i april, upprorets år 2018, och jag bygger fort i egen zon utan att passa över blå linjen, rustar mig med en nygjord Spotifylista, titelspår Hard to be a saint in the city.
Djupandas tre gånger och tvekar en mycket lång sekund innan jag lämnar ett större textprojekt, tänker ”jag är tuff, min stil är från botten” och går en promenad till Vasaparken.
Njuter gryningens stilla timme som en segers sötma, ett uppvaknande efter ett långt långt mörker.
Grävskoporna rotar ännu i marken vid Torsplan, försöker jämna ut och släta över.
Jag har en inre arbetare i hjälm som försöker göra likadant, nöta med vinkelslip på de högsta pulstopparna under ytan, fila ned ojämnheterna och hålla allt det där emotionella rullgruset i schack, lägga asfalt över, men något dundrar och brusar, stör långt värre än den tinnitus som blivit en vag påminnelse om att det finns sju hav och att alla är djupa också när de stillnar.
Tänker på det där jag skrev i ett anteckningsblock för flera år sedan, att mitt hjärta är av sten och glas och ibland låter krossa sig självt i rena förskräckelsen, och undrar om orden fick detsamma att växa eller krympa.
Ser min trettiofjärde vår rulla in från horisonten, händelsehorisonten, och leker med tanken på att peta med en nymålad nagel i ännu ett svart hål, hålla ytterwordfilen ett tag till och inte backa undan, alls, ens väja.
Falltiden är proportionell mot det svarta hålets massa, och jag börjar vänja mig vid svindeln.
Den inre arbetaren hamrar i hjärtats vänstra kammare, av kött och blod, inget annat, har slägga och stämjärn att vidga utrymmet med, svetsar in sig själv med ett triumferande flin och skakar på huvudet.
”Det här blir dyrt…”
En tvekande lind försöker slå ut i trakten av en tungt trafikerad korsning och jag står alldeles stilla och tittar på den en stund.
Det är en tid från vilken jag ämnar minnas några mycket viktiga saker, och jag är medveten om det redan tidigt på morgonen när jag ser världen från mitt fort på isen med en väldigt eklektisk playlist i lurarna.