Idag har jag och min sambo tajmat våra pressade skiftochextraplusvolontärarbetarscheman så att vi kan åka till ett förortsmaxi och storhandla tillsammans, inför vår årliga kalkonmiddag, och jag tycker att det ska bli så himla mysigt.

När vi grundlade traditionen förra året bodde vi i en liten tvåa, och bemödade oss med både sötpotatismos och vanligt, hemgjord tranbärssås och en väldigt fancy sallad med granatäppelkärnor.

Det var en dundertrevlig kväll, och ett event jag ser fram emot att underhålla och bevara genom åren, särskilt nu när vi bor större och till och med har utrymme för att långväga gäster ska kunna sova över utan att behöva knyckla ihop sig på soffan.

Pratade dock med min mamma nyligen, och hon som höll många liknande ”bjudningar” tillsammans med min pappa när jag var liten tipsade mig om att ”koka några påsar brysselkål i stället för att lägga tid på att fixa sallad”. (Ja, det är samma kvinna som stolt brukar säga att det bästa hon gjorde i sin barnuppfostran var att inte lära sina döttrar att laga mat.)

Jag tycker att det var ett ganska bra råd.
Grönsak som grönsak liksom, och att umgås över en middag behöver inte vara så krångligt eller märkvärdigt.

Det viktigaste är ju att man samlar ihop folk man gillar och håller världsfred på sina kvadratmeter, låter alla äta och trivas, sina olika vänner knyta kontakt med varandra.

Och så vill man själv kunna koppla av och tänka på annat än typ vinägretter och sådant, fokusera mer på nuet och möjligen efterrätten.

Brysselkål it is, tror jag. Och färdig tranbärssås på massproducerad flaska.

Tur-tur-key-key!