Jag hade ambitionen att ta mig till Norra Bantorget idag, stå under röda fanan och markera min tillhörighet, min politiska övertygelse och mitt mänskliga vett.

Men sedan behövdes jag på en av mina arbetsplatser, och jag vet jävlar i mig vad ett jobb är värt, hur mycket ett (eller flera) yrke(n) betyder för ett liv, inte bara i fråga om försörjning, utan också vad gäller tillhörighet, meningsfullt innehåll i livet, intellektuell och social stimulans.

Så jag jobbar.
Som jag alltid har gjort och alltid kommer att göra, med höga ambitioner och tydliga (men oftast ganska hemliga) mål.

Och om det är något jag vill demonstrera 1 maj 2019 är det arbetsmoral, ansvaret att sköta sitt jobb och göra arbetsplatsen till en dräglig plats för sig själv och andra, skapa sammanhang där man trivs, får känna sig trygg och växa, utvecklas.

Med röd sjal och gråsosseknappen sköter jag mina arbetsuppgifter efter bästa förmåga idag, och tänker med samma tacksamhet som vanligt på min universitetsutbildning (som jag kunde ta förmånliga CSN-lån för att fullfölja tack vare socialdemokratins långsiktiga reformer i Sverige), mina anställningsavtal som innebär pensions- och reseförmåner (också tack vare socialismen, som värnar om fasta tillsvidareanställningar på heltid) och alla andra perks som följer med att förhålla sig seriös inför sitt arbetsliv.

I andra ringhörnan?
Borgarna.

De som gapar efter mer mer mer med den rätt de tycker sig ha till allt, mer rätt än alla andra, som kan trampas ned på vägen, när gamla pengar, snabba genvägar, allmänna översitterier och sist men inte minst farsans kontakter kan bereda väg till toppskiktet, gräddfilen, platsen där man kan luta sig tillbaka och sno av alla andra som måste gno.

Det finns alltid två sidor av allting, och allt är politik.

Min sida är röd, min politik mycket okomplicerad.

Samarbete, gemenskap, jämlikhet är värden jag anser att man ska bära med sig i arbetslivet, oavsett vilken lönenivå, hierarkisk plats i en organisation eller yrkestitel man har för tillfället.

Det finns en värdighet i hårt och dedikerat arbete som ingen någonsin kan ta ifrån någon annan, och framgångar kommer aldrig gratis för en jobbare. De kostar en insats av energi, kräver att man anstränger sig, i viss mån uppoffrar sin bekvämlighet och anpassar sig.

Inga jobb (som jag har haft) är lätta, men de allra flesta är ganska bra, roliga, om man väljer rätt, ser till att hitta ett som passar ens personlighet och livsstil.

Jag är glad att jag kan jobba idag, på 1 maj, arbetarnas dag.

Och dagens soundtrack, utöver Internationalen, är det här uppiggande spåret som jag gärna lyssnar på när jag sminkar mig och käkar frukost klockan fyra på morgonen, förbereder mig för ännu en dag under vilken jag ”bygger mitt liv”.