Jag anser inte att det jag ser i Facebookflödet brukar mana till särskild eftertanke hos mig, vilket förmodligen säger minst lika mycket om min kompislista som om mig, men för ett tag sedan såg jag ett helt filmklipp från början till slut.

Det fångade mig och talade till mig, påverkade mig tillräckligt för att dyka upp i mina tankar på återkommande, mer eller mindre daglig, basis.

Jag tänker mig att jag är den där tävlingshästen, som måste omhuldas och ges goda förutsättningar för att prestera, och det har verkligen förändrat min inre dialog med mig själv.

Framför allt har det hjälpt mig med det dåliga samvete jag tidigare har dragits med i samband med att jag undviker ”woo-girl-aktiviteter”.

Jag tackar mer eller mindre urskiljningslöst nej till stora födelsedagsfester, event med många främmande människor och alla sorters mingelaktiviteter, och har tidigare bannat mig själv, ansett mig tråkig och inåtvänd för det, men numera, post häst-Facebookvideon, rättfärdigar jag det med faktumet att jag behöver skrivro, vila och återhämtning efter jobbet som alltid har mitt fulla fokus.

Jag är ingen woo-girl som slarvigt kan springa runt och slösa sitt jubel överallt, utan en högpresterande arbetshäst som behöver regelbunden sömn, nyttig mat och intellektuell stimulans.

Fler borde resonera så kring sin hälsa, och sluta klaga över självupplevd stress.